När Annie...

 

Kära Livia. Du är fem månader gammal och sover mot mitt hjärta. Du väger inte riktigt sju kilo, och det är inte tungt att bära dig. Jag skulle kunna bära dig över hav och brinnande ängar, genom snår och över berg. Jag älskar dig mer än jag trodde man kunde älska någonting. Och jag är så rädd. Inte någon fladdrande känsla i hjärtat; snarare en underton, en klang i livets sång som aldrig funnits där förut. Jag vill bara bära dig genom livet och skydda dig med min kropp. Mot elaka ord och upplevelser, mot orättvisor och kriminalitet. Mot ojämställdhet och mot världen.

Men det kan jag inte. Att gå igenom i alla fall någon av de där sakerna är det som stärker dig, formar dig och till viss del utvecklar dig. Bränt barn skyr elden, sägs det ju. Elden gör så ont, men vi väljer om den härdar oss eller förgör oss. Jag hoppas kunna ändra världen tillräckligt mycket för att du ska gå genom den tryggare än jag gjort. Ändå gick jag igenom den relativt säkert. Jag är ju fortfarande här. Och jag finns här för dig.

  

Jag önskar dig mer än vad jag själv fått, Livia. Jag önskar att du aldrig behöver bli mobbad. Jag önskar att dina föräldrar aldrig skiljer sig. Jag önskar att du aldrig träffar killar som utnyttjar dig eller skadar dig. Ändå vet jag att du kanske måste: mobbningen lärde mig att riktig vänskap förtjänas varje dag. Skilsmässan lärde mig att våga satsa även om det inte blir som man trodde, och att kärlek är någonting man måste jobba på, inte något man hittar och sedan sparar på en hylla. Relationerna jag hade innan jag träffade din pappa, gör att jag uppskattar honom så mycket mer... för din pappa är den vackraste människan jag träffat. Jag kan inte lova dig att aldrig skilja mig från honom, men jag lovar dig att vi somnar som vänner varje kväll. Det har vi lovat varandra, han och jag.

 

Jag är så glad över mobbningen som sållade bort vänner som inte älskade mig för den jag var. idag har jag bara vänner som jag älskar att umgås med, och som har roligt med mig. Inga jag träffar för att jag "måste" eller av gammal vana. Människorna i mitt liv ger mig energi och jag hoppas att jag ger dem energi tillbaka. Skilsmässan fick mig att se mina föräldrar som de två fantastiska individer dem är, och öppnade för nya möjligheter, diskussioner och upplevelser. Min största rädsla när jag var yngre var att mamma och pappa skulle hitta tillbaka till varandra. Idag är jag så glad över vilka förebilder jag har, som visar att man kan gå vidare och vara vänner även om kärleken tagit slut. Det gör att jag vågar älska, vågar ge av mig själv, vågar leva utan rädsla. Så Livia, även om jag är rädd för dina motgångar, så var inte rädd. Det kommer en dag då du tänker tillbaka och hittar glädjen och lärdomarna som formar dig till den du kommer att bli. 

 

För älskade Livia, du kommer att möta motgångar. Jag drömmer mardrömmar om hur du trillar och slår dig, men jag vet att de verkliga farorna kommer mycket senare. Jag hoppas lära dig självförsvar, så att du aldrig behöver gå rädd hem från krogen, eller vart du nu går sent på natten. Jag hoppas lära dig hur man reser sig igen efter att ha misslyckats, och att hitta lärdomarna i misären. På så vis, hoppas jag kunna lära dig att komma lyckligare ur det. Jag hoppas, älskling, att kunna bära en del av dina sorger med dig. Jag kommer att finnas här oavsett vem du blir och vad du gör, alltid älska dig och alltid stötta dig. Om du söker till Harvard eller Hogwarts, eller ingenting alls, kommer jag att stötta dig. Oavsett vem du väljer att älska, man eller kvinna, kommer jag att torka dina tårar om ditt hjärta blir krossat, och gråta glädjetårar med dig om ni gifter er. Fem månader, fem år eller femtio. Jag är och förblir din största supporter, ditt största fan och din hejarklack, men också din mentor och coach. Kort sagt, din mamma.