När Annie...

Hon vinkade hej då till mig med sin vanligt obrydda min och spanade sedan på vad de andra småttingarna gjorde från sin plats i förskolefrökens famn. Inskolningen har gått galet bra. Vi var där i tisdags första gången i två timmar och den tiden var Livia mest i frökens famn eller höll henne i handen.

Igår var vi där mellan 9-14:30 och förutom att lillan i vanlig ordning inte alls ville sova (vem har tid för det när det finns massa leksaker och andra barn?!) uppträdde hon som hon gått där i månader. Så idag skickade personalen iväg mig efter bara fyrtio minuter, med uppmaning om att komma tillbaka kvart i tre och att de ringer om det skulle vara något. Livia vinkade när jag vinkade och sedan var det inget mer med det. I sin färgglada overall med sin lilla rosa väst var hon en av många knattar som tultade runt på ostadiga ben.

 

Så nu sitter jag på ett café och stödköper en enklare lunch och jobbar. Imorgon kommer ajg åka in och lämna henne och sedan jobba hemifrån som vanligt. Det känns galet! Jag hade ändå räknat med att behöva vara på plats där veckan ut, även om jag trodde att vårt sociala lilla troll skulle trivas bra. Men så här bra? Det hade jag inte vågat drömma om. Det ska bli kul att höra om hon sov någonting idag, det skulle tydligen vara enklare när inte mamma eller pappa var med. Och ikväll kommer en kompis med sina två barn och hänger med oss i trädgården någon timme så att våra hundar får leka av sig, så det blir full fart ikväll också. Livia lär sova gott inatt! Jag är så enormt stolt över den här lilla tjejen. Äntligen något som går riktigt bra i dessa hemska tider!