När Annie...

Förskola. Föris. Dagis. Dagverksamhet. Oavsett vad man kallar det så väcker det så himla mycket känslor. Här kommer ett långt inlägg om hur det känns just nu, att skola in sitt första barn och lämna över ansvaret till fullkomliga främlingar.

 

På Facebook har jag läst så himla mycket negativt, om mammor som är oroliga. En vän till mig som jobbade några år på förskola pratar nästan enbart negativt om jobbet, om mötet med föräldrarna och cheferna. Mina egna minnen från dagis, som det hette på den tiden, är enbart positiva så jag har haft svårt att lyssna på och känna igen mig i den där negativa bilden. Jag minns dagis som den roligaste tiden i mitt liv. De flesta av mina lärare från skolan minns jag varken ansikte eller namn på, men mina gamla fröknar hette Bibbi och Bitten och jag har deras ansikten inetsade på hornhinnan. Jag tror att de hette Birgitta eller någonting sådant egentligen. 

När jag gick ut med att Livia skulle börja förskola tidigt fick jag höra saker som "hur vågar ni?" eller "vill ni inte umgås med henne?" eller "det är för tidigt". Andra kommentarer löd "det skulle jag ALDRIG utsätta mitt lilla barn för!" eller "Förskola? Dagmamma är mycket bättre för dem!". 

Alla har vi åsikter. Men det verkade finnas en negativ bild av förskolan som var viktig för mammor att sprida. Inte en enda negativ kommentar har jag fått från en man. Alla har kommit från kvinnor, andra mammor eller före detta förskolelärare. Här kan man nå gå djupt och prata om jämställdhet, om olika synsätt på föräldraskapet vilandes på mammoer vs pappor, om förväntningar på kvinnor och yrken. Vi bröt dessa normer redan från början, när jag var mammaledig 1,5 månad för att sedan arbeta halvtid under sommaren medan sambon var ledig. Nu är jag ledig på halvtid några månader, medan han arbetar heltid sedan september. Han har mest arbetat hemifrån och så har jag och Livia följt med på hans arbetsresor, så vi har inte på något sett levt ett standardliv där en är ledig och den andra jobbar. Jag längtar efter att jobba men jag älskar att umgås med Livia. Därför är det så kul nu att vara ledig på halvtid och jobba på halvtid. 

 

 

Ska man prata åsikter, så måste jag erkänna att mina erfarenheter är att dagis är bra mycket bättre än dagmamma, men alla barn är olika och behöver olika saker. Ett barn med stort trygghetsbehov, med stor personlig integritet eller speciella behov har ju det självklart bättre hos en dagmamma eller en väldigt liten barngrupp. Men jag tror stenhårt att ett "vanligt" barn har det bättre på dagis. Jag tror att barngrupper främjar den sociala utvecklingen och att de får nyttiga rutiner och vänner för livet. Inga barngrupper ska vara för stora men så ska det ju vara även i skolan.

 

Här behöver ni absolut inte hålla med mig, det här är enbart baserat på mina erfarenheter av min barndom och av Livias inskolning. I andra delar av landet, eller på andra förskolor kan mycket väl läget se helt annorlunda ut. Mina erfarenheter av dagmammor är enbart vad sambon sagt och vad min bästa kompis berättade när vi var yngre. Om väldigt små grupper där dynamiken inte alltid fungerade och där den sociala stimuleringen inte var lika stor, på gott och ont. 

 

Nu är det en vecka sedan vi nervöst stod i dörren och skulle starta inskolningen. Det känns helt fantastiskt. Livia sprang in idag med sin lilla hand i min, så ivrig att träffa personalen och kompisarna. Kröp upp i pedagogens famn och kastade bara en flyktig blick åt mitt håll när jag sa hej då. Hittills har jag inte sett eller märkt en enda nackdel eller negativ sak med förskolan Livia går på.

 

Det är tre pedagoger på Livias avdelning och en hade huvudansvar för oss och Livia de första dagarna. Hon jobbade jättehårt på anknytningen och Livia älskade henne från första stund. Hon skulle hålla hennes hand och sitta i knäet. Nu andra veckan knyter hon an till nästa pedagog. Jag lämnade till henne idag och Livia sträckte sig mot henne och kröp nöjt upp i hennes knä. Det kunde inte ha känts bättre.

Pedagogerna har gjort ett jättejobb med att få oss trygga. De smsar uppdateringar eller en bild då och då. De har tagit sig tid att prata med oss och hälsar alltid lika varmt på både oss och dottern. Inte bara dem. Alla på förskolan hälsar. Varenda pedagog ler och hälsar när vi kommer, oavsett om vi känner dem eller inte. Detta har också gjort att varenda förälder hälsar när vi möts för hämtningar och lämningar. När man kliver in i byggnaden - nej, när man parkerar utanför - känner man bar en stor trygghetr och tillhörighet. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en sådan helhet.

 

På Livias förskola har dem en kock som lagar all mat, och den är god. Jag smakade andra dagen och Livia har hittills ätit dubbla portioner varje dag. Kocken är hur mysig som helst och passionerad över sitt jobb. Jag pratade med en före detta kollega till mig vars dotter gick ut samma förskola, och kocken har varit där och lagat lika god mat sedan hennes dotter skolades in. Kollegan hade bara fina saker att säga om förskolan, vilket kändes helt underbart.

 

Livia är nummer 16 av 16 barn på tre pedagoger. När jag hörde det blev jag smått panikslagen och tänkte "vad faaan har jag gjort?! Hur kan 1 vuxen ta hand om ca 5 små barn samtidigt?!". Men sedan såg jag. Avdelningen har fyra rum och om det blir stökigt delar dem in barnen i olika rum så att det är små och lugna grupper. De har ständig koll och när någon är ledsen vet dem exakt varför och hanterar det därefter, så som vi gör här hemma. Ingen lämnas gråtandes. När en pedagagog är sjuk har dem vikarier från andra avdelningar som redan känner barnen. Jag antar att de äldre barnen får en vikarie utanför huset eller om de är en kort, men de riktigt små tas bara om hand av personal de känner. Människor de är trygga med. Älskar, så som jag älskade Bibbi och Bitten.  

 

"Dagis" är helt fel för vissa barn. Det är mycket intryck. Men i mina ögon är det så livet är och jag tror att det är skadligt att skydda sina barn från det. Om man inte lär sig hantera och sortera intryck som barn kommer man inte heller kunna det som vuxen. Jag tror att många har problem med det i vuxen ålder, särskilt min generation, som matas med det mer än någonsin i och med internet och skärmar. Att lära sig att inte fokusera på allt hela tiden är en livsviktig kunskap. Dessutom är förskolan lugn. De vänjer ju sig vid lokalen och lämnar sällan området, så det är inte en "ny plats" de kommer till varje dag, som typ en butik eller hemma hos någon annan. Förskolan och deras avdelning blir en trygg plats väldigt snabbt.

 

Det är mycket intryck på förskolan i vissa stunder, men väldigt lugnt i andra. Barnen sover en gång, och Livia - som är svårsövt hemma - somnar nu tryggt på förskolan och sover minst en timme varje gång. Hon sover sedan inte hemma förrän det är dags att natta, något som nu sker en timme tidigare, sedan sover hon i regel hela natten, tills 7-tiden nästa dag. De intensiva dagarna gör henne trött på kvällarna och hon sover gott. Godare än någonsin! Läggningarna är nu enkla och mysiga och tar inte två timmar av kamp.

 

På förskolan får hon utvecklas och stimuleras av de andra barnen. På bara en vecka har hennes ordförräd växt markant och nu går hon nästan obehindrat även utomhus i skor. För en vecka sedan stapplade hon fram inne några meter i taget. Nu får hon länge och stabilt. Nu skakar hon på huvudet om hon säger nej. Wow. Det är så extremt roligt och jag hämtar henne halv två, så det är lagom långa dagar nu Juni ut. Vi får några härliga timmar på eftermiddagen och jag kan jobba på förmiddagen. Hon skiner som en liten sol. Att skola in har varit så mycket roligare än jag ens kunde ana. Jag är så ledsen å allas vägnar som har en negativ bild av förskolan och inskolning.

 

 

 

Och till dem som sagt: "hur vågar ni?" eller "vill ni inte umgås med henne?" eller "det är för tidigt". Andra kommentarer löd "det skulle jag ALDRIG utsätta mitt lilla barn för!" eller "Förskola? Dagmamma är mycket bättre för dem!" vill jag svara: