När man är gräsänka
I morse körde jag och sambon till färjan. Det var så länge sedan någon av oss reste. Jag glömde att ge honom munskyddet jag köpt med färjeturer i åtanke. Han var orolig för vad andra ska tänka. Han har fortfarande lite rethosta från förkylningen han hade för snart en månad sedan. Tack och lov för testet så han vet att det inte är Corona och att han inte smittar. Men nu är jag hemma själv tills fredag. På agendan idag är färgkorrigering på en film, uppdateringar på vår hemsida och sedan redigering av matbilder. När jag lämnade Livia på dagis satt jag en stund i trädgården och bara andades. Så tacksam för att jag kan göra det.
Jag passade också på att knäppa dessa bilder, och skriver detta inlägg medan filer laddas in i program och laddas upp på nätet. Dessa pauser i mitt jobb är så fantastiska. Snart kommer jag att sitta på kontoret igen, fast det nya. Det känns både roligt och lite ledsamt. Att inte sitta hemma i vårt mysiga hus. Vi har suttit tillsammans i köket sista tiden, mitt emot varandra. Men om bara några veckor börjar jag studera, men första terminen kommer att ske mest på distans i och med corona. Jag kommer nog studera från kontoret tills bebisen är född.
Jag sitter nu här hemma och lyssnar på en ljudbok medan jag jobbar. Jag har tusen sysslor att göra och känner ingen stress, bara frid. Nu är det jag och Livia några dagar och det som blir gjort, det blir gjort. Resten... det får vänta. Gräsklippning, altanfix, bygga köksskåpet, städa, såga ner prydnadsträdet, trädgårdspyssel... jag ska göra det som jag känner för att göra och ta hand om mig själv och min lilla dotter. Ha roligt. Ladda batterierna. När sambon återvänder har han en vän med sig och jag kommer behöva vara social några dagar. Introvert som jag är behöver jag dessa dagar att återhämta mina mentala krafter.
Här ser ni förresten varför vi måste såga ner prydnads-körsbärsträdet. Känns så sorgligt! Men jag blev varnad av den lokala trädgårdshandeln att det troligtvis inte hade långt kvar, när jag frågade om råd om det i våras av helt andra anledningar. Och gräset ni ser, med vallmon i? Det sådde jag i våras och det har vuxit upp bara de senaste veckorna. Tidigare stod där en häck. Det är så häftigt att se hur levande en trädgård är. I ständig förändring. Precis som våra liv. Alltid något nytt bakom kullen, alltid något gammalt att lämna bakom sig. Både sorgligt och fint på samma gång.