När man får barn under Coronakrisen

Jag fick ett samtal två dagar innan rutinultraljudet (RUL) om att flytta min tid, till dagen innan det egentligen var tänkt. "Det passar oss ännu bättre!" svarade jag glatt. "Då ha vi mycket lättare att få barnvakt!".
"Åh, tyvärr är det ändrade rutiner från och med den här veckan. Partnern får tyvärr inte närvara, jag är så ledsen!" Det kändes som ett knytnävslag i bröstet. Jag grät halva natten. Jag var helt säker på att bebisen var död i magen och att ligga där ensam och få beskedet kändes hemskt. Jag har nämligen känt rörelser nästan dagligen från v9, men i v18 ungefär slutade jag känna något. I tio dagar låg jag varje natt och försökte känna. Minuter blev till timmar men ingenting kände jag. Dagarna innan ultraljudet kände jag ett svagt fladder igen. Svagt. Jag ringde inte till mottagningen eftersom jag visste att de ändå inte kan göra någonting, om det värsta hade inträffat. Jag hoppades förtvivlat på att bebisen mådde bra, men det trodde jag inte. Jag hade sörjt mitt barn och förlikat mig med tanken, då beskedet att jag skulle gå ensam in på RUL:et kom. Min värld rasade samman men jag tvingade mig själv att bita ihop.
 
 
Sambon körde in och väntade i bilen. När jag lagt mig på britsen ringde jag honom på ett videosamtal, så på sätt och vis höll jag honom i handen medan läkaren undersökte vårt barn. En timme och en kvart tog det, för den lilla var långt ifrån livlös. Hen låg bekvämt med fötterna över pannan och skakade på huvudet när läkaren försökte ta bilder att mäta med. Trots att jag hoppade och skuttade ville den inte flytta sig och ge henne bra vy eller bild. Men tillslut konstaterade hon i alla fall att det såg bra ut, att bebisen mådde bra därinne. Dessutom ska jag få en ny tid för ultraljud och kolla hur moderkakan flyttar sig, för den var eventuellt i risk att vara i vägen nu. Lättnaden. Att komma tillbaka ut och hålla sambons hand i bilen och åka hem. Det var vackert. 
 
Att komma hem till synen av att min pappa bytte en blöja för första gången på typ tjugofem år var det som fick tillbaka mig på gott humör igen. Jag hade trott att vi skulle hinna hem innan det behövdes något blöjbyte, men den lilla i magen var för envis. Pappa och Livia skötte sig utmärkt och farmor vakade över dem.
 
Nu har vi officiellt passerat halvvägs och jag satt i gårkväll och funderade över förlossningen och coronaviruset. Jag läste olika berättelser om hur olika familjer upplevt sina förlossningar nu under pandemin. Funderade på hur jag känner. Att om jag kan kommer jag åka hem direkt ifall sambon inte får stanna kvar. Jag kommer att packa ner dator, laddare, hörlurar och böcker ifall att jag blir kvar. Ladda ner extra ljudböcker i telefonen. Ifall jag snittas igen eller om det blir andra komplikationer som gör att jag inte får åka hem samma dag. Jag avskydde känslan av fångenskap förra gången. Den här gången blir det värre, i december när det är för kallt att öppna fönstret och om man inte ens får vandra i korridorerna. På väg in till förlossningen ska jag köpa med mig extra mat och bananer i så fall, för förra gången tyckte jag att de svälte mig. Om jag den här gången inte ens kan gå och hämta en banan kommer jag avlida.
 
Jag har inget hopp om att det här är över tills december, även om jag tror och hoppas att det är lugnare och att vi uppnått flockimmunitet på många platser i Sverige tills dess. Jag kommer förbereda mig på det värsta men hoppas på det bästa. Kommer inte isolera familjen innan. Vi lever så gott som isolerat nu och har bra rutiner. Jag hoppas verkligen att sambon kommer att få var med. Det är inget jag tänker oroa mig över nu, det tar jag i december. Mycket kan hända tills dess. Nu ska jag fokusera på de allt kraftigare sparkarna i magen, på helgens bröllopsfotografering och på skolstart inom några veckor. Livet är för kort för oro.
 
#1 - - Dan Brickman:

Jag märkte inte av din oro. Bara att du var extra glad när du kom hem men det trodde jag berodde på att jag lyckats byta en blöja efter ca 25 år ;)

Svar: Hahaha ja det var mest kvällen natten innan som jag var riktigt orolig men då sov ju ni :-D
Annie Brickman