När Annie...

I julklapp fick Livia ett litet bollhav av sin farfar och hans fru. Det där bollhavet alltså. Det var en ögonblicklig succé och trots att jag hittar bollar över hela huset så kan jag inte annat än att le när jag hittar dem. För så lycklig som Livia är över det där bollhavet, det saknar verkligen motstycke! Roligast är att sitta utanför, luta sig över kanten och kasta ut bollarna ur havet. Saruman håller sig i närheten och ser till att de flygande bollarna hittar ut i övriga huset medan Hollie ligger i närheten med sin egna leksak och tycker att Livia borde kasta den istället.

 

Men att sitta i det och slå två bollar mot varandra är himla roligt det också. I alla fall ibland. Jag tillbringar många timmar varje dag med Livia i hennes rum medan hon härjar runt. Jag tar fram lite saker åt gången och låter henne upptäcka. Sedan sitter jag mest och betraktar hennes lek. Hur hon upptäcker, försöker, smakar, kastar och har sig. Så gullig hon är. Jag sitter där med hjärtat bultande av kärlek och undrar hur sjutton det kan vara möjligt att älska en annan människa så här mycket. Hur överlever egentligen ett hjärta fler än ett barn? Hur kan så mycket kärlek rymmas i en så liten sak?

 

Jag tänker varje dag på hur sjukt lyckligt lottade vi är. Som fått en sådan glad, underbar och frisk tjej. Hon är så lätt. Smart, rolig och busig. Pigg och nyfiken. Det är lätt att vara mamma till henne. Det gör ont i hjärtat när jag läser om alla som fått förlossningsskador eller sjuka barn, när livet inte alls blev som man drömde. För oss är det mycket bättre än jag vågade drömma om. Sådär "instagramäckelperfekt" som liksom omöjligt kan existera. Jag minns att jag sa till min mamma: "Jag kommer dö snart. Så här lycklig kan man omöjligt vara, snart händer något hemskt."

Det är nu ca 8 år sedan och det känns fortfarande likadant, för bra för att vara sant.