När Livia är nio månader
Dessa ögon. Jag drunknar i dem. Du är nio månader nu, Livia. Så länge ligger de flesta av oss under våra mödrars hjärta, innan vi kommer till jorden. Du stod bara ut i strax över åtta, så nu har du existerat längre på jorden än du gjorde under beskyddet av min kropp. Och vilka månader vi har haft. Vad du utvecklas!
Dagarna är otroliga. Du älskar mat och ska ha mycket och allt vi äter. Du har ärvt mitt tålamod, så du skulle ha haft maten helst igår och du slåss eller låter i protest när vi matar dig för långsamt. Du äter helst själv, håller och utforskar i maten med händerna. Frukt är det sötaste du får, så det älskar du. Banan och clementin har varit julfavoriter! Du har stora, blå ögon som ser allt. Du stal även lussebulle ur pappas hand när han var ouppmärksam. Älskade barn, vad jag är tacksam över din matglädje.
Tänk vad liten du var för bara några månader sedan!
Du försöker lära dig gå just nu. Det går inte så bra, men du ger inte upp. Så modig du är. Du står utan stöd kortare stunder och har även tagit några steg på egen hand, mellan fåtöljen och fotpallen hemma. Jag inspireras av dig. Hur orädd och nyfiken du är. Jag hoppas du bär med dig dessa egenskaper genom hela livet. Jag ska göra allt i min makt att uppmuntra dem.
Nätterna är på vissa vis bättre och andra värre. Ibland sover du hela nätterna, alltså helt, från elva-tiden till fem-sex på morgonen i alla fall. Ofta vaknar du en eller två gånger och vill ha lite närhet. Ibland somnar du om med flaskan i munnen, ibland räcker det att du hör våra röster eller får en kram och en hand på rumpan som gungar dig till sömns igen. Du sover som en ängel på dagen, två gånger minst en timma åt gången. På kvällen däremot, då vill du absolut inte sova och vi kan kämpa i timmar innan du äntligen gör det. Vi provar allt just nu, försöker hitta rutiner och få dig att somna i din säng, men ofta somnar du ändå i famnen och ligger där en stund innan vi kan lägga ner dig i din säng för natten. Senaste tiden har du somnat mellan tio och midnatt, men de senaste dagarna har vi lyckats få dig att somna vid 10 eller 11. Men det gör inte så mycket, så gullig som du är just nu.
Att vara din förälder är helt magiskt. Så mycket roligare än jag kunnat föreställa mig. Du är så glad och sprallig, busig och smart. Du har börjat prata så smått och har blivit lite blygare med andra. Men hemma säger du hej, mest till djuren men även till oss. Du säger "ama" eller "ma" till mig och din pappa, men "mamma" när du är ledsen. När vi nattar dig eller när du är riktigt ledsen eller arg tjuter du "nä" och "nej". "Nej" säger du också om jag sätter ner dig när du inte vill. Du kallar både katterna och hundar för "vov". Det är häftigt. Jag pratar mest engelska med dig när vi är ensamma och det känns så naturligt. Du bits mycket just nu. Med 5 tänder så är du riktigt farlig när du är hungrig.
Du är så himla underbar. Tänk, nio månader redan. Tack för att jag får vara din mamma och hålla din hand genom varje nytt steg.