När man blivit mamma är man vaktmästare, chef och tjänare på en och samma gång.

 
Jag hamnade i en diskussion på Facebook i helgen, som fick mig att fundera lite på mitt moderskap och min syn på "en bra föräldrar". Mina föräldrar och deras föräldrar var mina första förebilder. Med åren har det tillkommit andra, vänner mest, som jag beundrar. Eller avskräckande exempel. I vissa saker har lärt mig att jag vill göra tvärtom mot vad dem gjorde. Jag visste redan som 12-åring att jag en dag ville ha barn. Lagd som jag är åt att fundera, så har det gjort att jag har en väldigt klar bild av hur jag vill vara som mamma. Vem jag vill vara. Vi har alla en bild i huvudet av en "perfekt" förälder och en bild av en "bra förälder". Sedan har vi såklart en bild av hur en dålig förälder är. Det är viktigt att komma ihåg att vad en person anser vara en bra förälder, kan av någon annan anses vara en dålig, eller en normal.
 
 
Jag och min dotter på julafton.
 
Jag anser till exempel att en perfekt förälder aldrig dricker inför sina barn eller när barn är närvarande. Däremot anser jag att bra föräldrar kan göra det, om dem sköter det. Och jag anser att en förälder som dricker sig full framför sina barn är en dålig förälder, på det området. Men med det sagt inte en dålig förälder, punkt. Ni som tycker om alkohol skakar säkert på huvudet här och känner kanske att jag har orimliga åsikter. Och ev eventuell alkoholist tycker att det skulle vara befängt att tycka att en förälder som dricker är negativt - bara för att man är full betyder det inte per automatik att ens barn kommer till skada. Medan, i mina ögon och med mina erfarenheter i bagaget, så är riskerna alldeles för stora. Precis som om en mamma som förlorat ett barn i drunkning aldrig kommer att tumma på riskerna kring barn runt vatten. Vi väger riskerna på vår egen privata våg, som är inställd efter våra erfarenheter, upplevelser och förebilder. I varje kultur finns det riktlinjer, men varje person sitter inne med sin egen vision. Mitt föräldraskap och min syn på det är format av hur mina föräldrar var, hur mina vänner är/var och kulturerna jag bott i (Sverige och USA).
 
 
Jag och Livia tidigt i somras, när jag var helt ny som mamma. 
 
I Svenska mått så kommer jag att vara en strikt förälder inom vissa områden och en väldigt avslappnad förälder inom andra. Jag och min sambo har gemensamma värderingar när det kommer till det mesta (utom alkohol, där tänker vi helt olika) och jag tror att jag är den som är mest bestämd av oss. Sambon är mer för frihet och kan vara dålig på att se risker alls. Jag ser riskerna, googlar, läser på, lyssnar på böcker, dokumentärer, statistik och vad jag nu kan hitta på området, sedan tar jag ett beslut och står fast vid det och oroar mig inte över det mer. Jag blir besatt av någonting en kort och intensiv tid, och sedan är det över. I det fallet kan jag upplevas bångstyrig och envis. När jag gjort min forskning och tagit mitt beslut lyssnar jag inte på råd. Jag kommer inte pracka på andra min åsikt, men berätta om den om någon frågar. Jag känner mig nästan orimligt trygg i min roll som mamma. Jag känner mig inte som en förstagångsförälder. Jag har uppfostrat två hundar och min syn på hunduppfostran har många likheter med min syn på barnuppfostran: fast hand, tydliga gränser, mycket beröm och massor med kärlek. Självklart är det inte samma sak att uppfostra ett barn som att uppfostra en hund. Men det finns absolut likheter, beroende på vad man har för syn på hunduppfostran, såklart. 
 
 
Jag och Livia under Midsommarfirandet. Stackars barn vad jag pussar hennes kinder! 
 
Min största förebild som förälder är utan tvekan min mamma. Jag kan inte minnas att hon någonsin höjt rösten mot mig. Hennes tålamod var oändligt, hennes beslut fasta men logiska och man kunde argumentera med henne. Ibland kunde man till och med övertala henne, men oftast hade hon så bra argument att hon övertalade mig. Jag vill att Livia ska minnas mig på samma sätt. Ett nej ska aldrig följas av en punkt, utan det ska finnas utrymme för en förklaring. Men ett nej är ändå alltid ett nej, det blir inte ett ja bara för att man tjatar. Hon var också väldigt avslappnad, lät oss prova själva. Vi fick alltid vara med, hon visade oss och hon var en fantastisk förebild genom att själv våga lära sig nya saker. Hon var en av få mammor i min bekantskapskrets som snickrade eller bytte däck och hon vågade sadla om och plugga något helt nytt när hon var över fyrtio. Hon följde sina drömmar och flyttade ifrån hela sin trygghet för ett liv som hon bara föreställt sig tidigare. Hon är den coolaste kvinnan jag någonsin träffat.
 
 
Farmor, pappa, jag, Livia och syrran, under Livias namngivning.
 
Min andra förebild är såklart pappa. Han var före sin tid på många sätt och delaktig i oss, även om han sällan var delaktig i snickrandet. Vi har alltid skojat om att pappa har tummen mitt i handen. Sedan var det kanske rätt stereotypiskt ändå, för pappa tog hand om allt som hade med sport att göra under min uppväxt. Pappa var min idol på så många vis, för han var så smart och kunde så mycket om så många olika saker. Jag älskade (och älskar fortfarande!) att prata med pappa. Han lyckades alltid få fram sin åsikt utan att trycka ner andra synsätt. Hans öppenhet och hans nyfikenhet på andra är så fin, och där har jag fortfarande massor att lära. Pappa har alltid skrämt mina kompisar, som upplevt honom sträng eller barsk, eller lite svår att läsa, för han har ofta drivit med dem utan att röra en min, så att de inte vetat om han varit allvarlig eller ej. Pappa är fantastisk på att hålla masken och kan nog lura vem som helst. Pappa har varit mer orolig för oss än vad mamma har varit, men han har dolt det så bra att vi oftast aldrig fattade det. Det hoppas jag bli lika bra på, att Livia inte ska se min rädsla utan känna att jag litar på henne och stöttar henne, även när jag själv är orolig. Jag vill lära henne att våga, att tänka och prata och vara nyfiken på livet och andra människor.
 
 
Mamma och Livia i september när första tänderna kom.
 
Den tredje stora förebilden i mitt föräldraskap är farmor. Hon var duktig på de två bitarna mina föräldrar var... hm, låt oss säga, mindre engagerade i. Städning och ekonomi. Under mina tonår hade mina föräldrar det svårt ekonomiskt vilket gjorde att de snarare blev mina skräckexempel än förebilder, men där var farmor en fantastisk förebild. Samma när det gällde städning, ordning och reda. Pappa var bra på att plocka undan, men inte på att skura och damma. Mamma var inte bra på att plocka, men hon torkade av efter sig och dammsög, så det var alltid rent under grejerna som sköts fram och tillbaka på bänkar eller golv. Men hon visste precis vart allting fanns. Det blev ofta rörigt hemma hos oss, men inte äckligt eller så som man kan se på TV.
 
Pappa är mer av en minimalist och mamma är mer av en "åh, den kan ju vara bra att ha någon gång", så när de skiljde sig var pappas lägenhet ren men sällan välstädad, medan mammas var ren men aldrig i ordning. Hos farmor däremot fanns det knappt ett enda dammkorn och ingenting låg fel, samtidigt som hennes hem var mysigt och hemtrevligt. Ju äldre jag blev, ju mer ville jag ha det så. Hennes ekonomi var lika kontrollerad och jag lärde mig av henne. Jag tycker sedan att mina föräldrar lärde rätt bra av mig, eller så fick de ny motivation av mig, för idag har bägge bra koll på sina respektive konton. Det där går i perioder, ekonomi och städning, och beroende på vart man är i livet har man det olika bra eller lätt. I USA lärde jag mig att människor har olika nivåer vad man anser "rent nog", precis som vi har åsikter om en "bra förälder".
 
Har man det stökigare än under sin gräns, mår man dåligt av hur det ser ut, oavsett om det i andras ögon är jättefint. Men mycket jobb, lite tid, boende man inte trivs i osv kan få en att inte orka hålla det så rent som man själv vill ha det. Jag har sänkt min sedan Livia föddes och balanserar nu på min gräns av vad jag anser vara "rent nog". Ofta ligger det under, men jag avskyr att städa t ex vårt kök, för det är så slitet att det ser smutsigt ut hur hårt man än skrubbar, och då är det inte särskilt motiverande. Jag kraschade typ helt när jag flyttade hem till Sverige, för det var så mycket jobbigt som hände i den vevan. Det var tungt på alla plan just då, sedan kom flytt och renoveringar och barn emellan. Det är väl först nu som jag har tid och ork att faktiskt hålla det i en nivå jag trivs med. Men min inspiration och idol är farmor. Jag kanske aldrig blir lika duktig, men jag kommer att sträva dit.
 
 
Jag och Livia när hon var några veckor gammal.
 
Andra förebilder jag har är vänner. Min syssling är en förebild i hur hon reser med sina barn och vilka aktiviteter de gör. Samma med en kompis till mig här på Gotland, som har hand om två barn själv och lever ett super-aktivt liv med hobbys, resor och vandringar. Som hittar lösningar där andra ser bekymmer. Det vill jag ta med mig. Jag har även några avskräckande exempel i min närhet där man gör saker som jag personligen anser fel, där osunda vanor lärs in eller där barnen är en begränsning eller belastning snarare än halva familjen. Oh det lär jag också av, men jag dömmer inte. De har sina skäl och normer och min vision av "rätt" är inte rätt för alla eller ens möjlig för många.
 
 
Livia på sitt första babysimpass. 
 
Jag anser att jag som förälder måste vara ett gott föredöme eller ett avskräckande exempel. Min mamma brukade skoja om att hon hellre var det första än det andra, men att bägge var okej. Och så känner jag också. Helst vill jag vara ett bra föredöme. Men jag är inte perfekt, för det existerar inga perfekta människor. Bra och dåligt är som sagt mått var och en har en egen version av. Jag och sambon kommer att vara strikta och stränga på många vis och jag tror att jag är värst av oss. När jag vet att någonting är rätt, så är det mitt ansvar och skyldighet att se till att det blir så. Eller, snarare, när jag vet att någonting är farligt så är det mitt ansvar att Livia lär sig att det är farligt och inte fostras in i beteenden som försätter henne i fara.
 
 
Att vara förälder gör ont, det är smutsigt och väldigt oglammigt!
 
Det kommer vara svårt, ofta. Det kommer bli bråk och tårar när hon vill någonting, och jag måste säga nej. Men det är en del av föräldraskapet. Som förälder är man vaktmästaren som sköter hushållets funktioner. Man är chefen som bestämmer, planerar och ser till att schemat fungerar. Man är mentorn som tårkar tårar och förklarar det som känns obegripligt. Men man är också tjänaren som byter blöjan, ser till att det finns mat hemma eller rena handdukar i lådan. Främst är man förebilden som barnen lär utav och som visar barnen vad som behövs göras, vad man ska vara rädd för och hur man tacklar tuffa situationer. Det är ett stort, tungt jobb att vara förälder. Ett gigantiskt ansvar. Men det är också det vackraste som finns, att få hjälpa en ny generation upp. 
 
Jag är Livias vaktmästare, chef och tjänare på en och samma gång. Hennes mamma. Det räcker med ett leende, och det är lön nog. Andra kan tycka att jag är en bra eller dålig mamma, det rör mig inte alls. När jag ser hur min dotter tryggt leker på öppna förskolan eller skrattar högt i famnen på någon annan så vet jag att jag är på rätt väg. Jag har ett tryggt och glatt barn, och en dag kommer hon att döma mig som förebild eller avskräckande exempel. Då har jag lyckats med mitt arbete att fostra en självständig individ. 
 
 
Har du någon förebild?
 
 
#1 - - Dan Brickman:

Min mor var faktiskt en förebild för mig också på många sätt även när jag var yngre men tyvärr var jag alldeles för pryltokig då. Kanske lite väl mycket nu också men nu har jag liksom allt jag vill ha. Hos mamma var det alltid stabilt från ekonomi till hushållet. Det roliga är att min mormor var väldigt annorlunda då städning kom långt ner på hennes att göra lista men hon var däremot jäkligt rolig och var duktig på att imitera folk. Till henne kom också hennes många syskon med familjer för att få goda råd eller prata av sig så hon var nog duktig på att lyssna också. Fast social var hon inte utan släktingarna fick vackert ta sig till henne för att få sina råd.

Tyvärr kan jag inte säga att jag har någon manlig förebild. Er morbror Yngve tycker jag mycket om men har träffat alldeles för lite. Min far och jag har tyvärr i stort sett inget gemensamt utom möjligen att vi båda gillar sport men det ämnet blir uttömt på ca 20 minuter och sen är det liksom tyst :). Min morfar var rolig att prata politik och filosofi med även om hans åsikter var benhårda och rätt svarta och vita :). Han älskade att skämta om "överheten" såsom lokala präster och diverse kungligheter och gjorde gärna narr av allt i uniform. Fast han gick bort när jag var 18år så han hann aldrig bli någon egentlig förebild.

Svar: Jag är glad att jag har en fin manlig förebild i dig! <3
Annie Brickman

#2 - - Inger:

Önskar jag haft ditt tänk för dina tankar och reflektioner är så fina, genomtänkta, sunda och mycket intelligenta. En fröjd att läsa. Fortsätt på din väg! Förresten: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/WbB3zk/bjud-inte-din-tonaring-pa-alkohol-dar-hemma Förebilder? Mina föräldrar. Och sen några år tillbaka, min man.

Svar: Men vad fint du skrivet! Så himla fint att din man är en av dina förebilder!! <3 Så kul att du länkade den artikeln! Länkade den till min sambo tidigare idag för att försöka få med honom på in sida i diskussionen om alkohol. :-D
Annie Brickman