När man tillbringar dagarna med världens gladaste pingla
Det här. Det här möter mig varje dag. Jag känner små fingrar gripa tag i benet och hör ett uppfostrande "ma!". Jag tittar ner och möts av ett par stora, blå ögon. Men hon ska inte upp i famnen. Nej, nej, nej. Vi ska gå. Hon tar mina händer och drar i mig. Kom igen, mamma, försöker hon säga men det kommer ut som obegripliga men engagerade ljud. Det enda begripliga som kommer ut får mitt hjärta att gå sönder av kärlek. Mamma. Allt oftare kallar hon mig inte bara ma, utan ma-ma. Fortfarande mest när hon är ledsen, men mer och mer med tindrande ögon.
De där ögonen. En kompis förutspådde innan Livia föddes att hon skulle linda sin pappa runt lillfingret, men det är mig hon har där. Ett leende. En darrande läpp. Jisses vad jag har svårt att stå fast! Jag försöker tänka på vad jag svarar, så att hon inte tror att ett nej blir ja. Jag säger "mamma vill inte gå just nu" istället för "nej, inte nu", för om hon lyckas få mig att gå så har hon istället övertalat mig än lärt sig att ett nej lätt blir ett ja. Men sin pappa lyckas hon aldrig med. Hans nej är lika fasta som väggarna i vårt hus och varken skrik eller tårar rubbar det. Då skriker hon efter mig. Redan smart nog att veta att mamma är mer sannolik att ge henne vad hon vill ha. Jag måste skärpa mig nu medan det fortfarande är enkelt. Men jisses, vad svårt det är!
Hon är så himla lik sin pappa, men som person är hon verkligen en liten Mini-mi. Ett energiknippe som skrattar nästan hela tiden, allt ska lekas med och klättras på. Hon är så hemskt tidig med allt, så nyfiken. Men inget tålamod och nära till ilska, såsom jag varit hela mitt liv. Hon har samma åskväderstemperament: blixten slår ner och sedan är den borta. Jag har dock blivit så mycket lugnare och mer kontrollerad sedan hon föddes. Det slår sällan blixtar om mig längre. Det kommer att slå blixtar om den här damen i många år och det är bara att härda ut och njuta av solskenet mellan stormarna. Så är det ju med barn. Så nära till sina känslor. Det är så vackert, men ack så svårt för oss vuxna. Kanske lättare för mig, som fortfarande har det så. Alltid en hårfin gräns från skratt och gråt.
Just den här pyjamasen är lite stor. Livia fick den i julkapp och det är en 74. Vi har tagit bort alla 62:or och tagit fram alla 74:or, vissa passar perfekt och andra är hiskligt stora. Men hellre för stort än för litet. Det tycker i alla fall Saruman, som tycker det är superkul när Livias pyjamas är för stor.
De är så söta, dessa två. Saruman älskar Livia och vill gärna vara nära henne. Han river henne aldrig, oavsett hur mycket hon drar honom i örat eller i svansen. Han bara spinner och taskar till henne utan klor. Våra andra två katter däremot har inte lika mycket tålamod, utan undviker Livia så gott de kan. De daskar till henne med klorna om hon drar för hårt, men inte på något taskigt sätt utan bara som markering. För de mesta står dem också ut, särskilt gamlingen Geisha. Hon härdar ut en stund innan hon flyttar sig dit Livia inte kommer åt. SAuron springer iväg innan Livia hinner fram.
Min lilla skrutt. Vardagen med dig är så himla rolig och allt går nästan obehagligt bra! Jag bara väntar på att någonting ska hända, för det känns omöjligt att få vara såhär lycklig och ha det så enkelt som vi har det. Min lilla solstråle.