När man utvärderar 2019
Ni som följt min blogg det senaste året kan nog gissa att det varit det bästa i mitt liv. Så händelserikt och så fyllt med minnen som jag kommer bära med mig resten av livet. Om det är första gången man är inne här, är detta ett perfekt sätt att få en snabb inblick i bloggen: vem jag är, vad jag gör och vad som är viktigast för mig. Jag har sammanfattat året i alla fall 2-3 gånger, kanske mer. Det är så värdefullt att gå igenom, summera och fundera.
Jag känner att jag verkligen levt i nuet och inte oroat mig så mycket eller brytt mig om vad som inte blivit gjort. Jag har varit förlåtande mot mig själv och inte tagit allting på så stort allvar. Det hoppas jag fortsätta med nu 2020.
Januari. Wow. Jag var så full av idéer och energi och drömmar. Jag ville så mycket men hade så ont. Foglossningen var hemsk men samtidigt kändes det lite bättre. Jag kände mig så vacker med min mage och älskade att klappa den. Hemma tände vi mycket ljus och myste. Jag försökte färdigställa min bokhylla men det gick långsamt på grund av smärtan. Jag målade ett skrivbord till sambon som han använt 1 gång, typ. Just det, jag fyllde år! Då fick jag ett bidrag till en kurs i silversmide, som blev av i mars.
Vad gjorde jag mer? Jo, jag reste en sväng till Jämtland för att gå på dop och stannade till hos farmor på vägen. Hon har det så himla fint. Jag visade lite hur hon har det hemma och reflekterade om inredning. Jag var verkligen inne i "boandet" och ville bara fixa klart här hemma! Allt jag hade i huvudet var inredning och graviditeten. Jag fick massor med babykläder som jag andaktsfullt gick igenom! Sambon kämpade med Jägarsoldat och jag hjälpte honom väldigt mycket. Det var mycket jobb i soffan, minns jag, och jag tänkte mycket på hur vi handlade och åt. Jag drömde om sommaren och om att odla!
Februari var hektiskt! Vi stod på mässa i Stockholm, filmade en musikvideo och vi jobbade hårt med Jägarsoldat. Jag kämpade vidare med biblioteket, fast besluten att bli klar innan bebisen anlände. Gardinerna kom upp i köket. Jag hann med några loppisrundor och tyckte det var overkligt att det låg en bebis i min mage, även om den lille hade våldsamma träningspass därinne. Magen började vara i vägen, eller, jag kunde inte längre slinka igenom där jag förut kunnat. Men jag kände mig rätt pigg fastän magen var stor. Jag köpte en vagn och kände mig rätt redo att bli mamma.
Jag hade en stark längtan efter blommor och efter sommaren. Det var så mycket att längta efter. Så mycket att se fram emot. Och det var som sagt hektikst med jobb, så man längtade efter lugn och ro. Jag avslutade månaden med en förkylning och efter det var jag täppt i näsan tills bebisen föddes.
Mars kom med full fart och det var stenhårt med jobb, pyssel och bygge hemma. Mamma kom en sväng och sydde lite barnkläder. Jag pimpade en lampa och gick en helgkurs i silversmide. Det var hur kul som helst och jag fick verkligen blodad tand! Sambon fyllde år och jag hade ordnat en heldag med killarna för honom. Pappa sålde sin lägenhet och förberedde sin flytt från Göteborg tillbaka till sin barndomsort Hallstahammar. Vi överraskades med världens finaste babyshower och vi hamnade i tidningen typ tre veckor i rad. Biblioteket blev nästan klart. Det saknades bara färg!
Mars var också en månad då jag tänkte mycket. Jag lyssnade på boken "Praktika för blivande föräldrar" av Agnes Wold och blev medveten om så många saker jag tidigare inte funderat på. Världen har blivit större sedan jag blev gravid. Jag har fått se vinklar jag tidigare inte anade fanns där. Att få barn har vidgat mina vyer och givit mig en djupare förståelse för hur världen fungerar, eller i vissa fall, inte fungerar. Till exempel om hur mammor fostras till att ta, pappor att ge vika eller ge efter, medan kvinnor fostras att vika och män att ta för sig. Det blir en krock när kvinnor ska hävda sig i föräldraskapet, den kanske viktigaste platsen man har i livet. Där ger många pappor efter utan att kanske någonsin inse vad de förlorar. Jämlikhet har aldrig känts viktigare för mig än det gör nu.
April kom som en chock. Sista april var lille bebisen beräknad. Den 5:e april var vi klara med Jägarsoldat och kunde äntligen andas ut. Jag lovade sambon några dagar ledigt innan vi påbörjade alla projekt hemma. Själv målade jag färdigt bokhyllorna och fick så hemskt ont i ryggen. Kompisarna från Göteborg överraskade med att komma ner över helgen och jag stack ut med Hollie så hon fick köra drag. Men den där jäkla ryggsmärtan släppte inte. Den 9:e april ringde jag förlossningen för att få råd om ev smärtlindring och ombads komma in för rutinkontroll. Typ tre timmar senare hade vi en dotter. Chocken, den tog tid att hämta sig från. Men kärleken som vuxit sedan dess, jösses. Jag kan inte sluta pussa på hennes kinder, inte sluta stryka henne över håret eller titta på henne. Hon är det vackraste jag någonsin sett och blir bara vackrare för varje dag som gått.
Syrran kom dagen efter Livia föddes och veckan efter kom mamma. Hon hjälpte oss färdigställa barnrummet. Det var skönt att vara klara med det så att huset kunde bli mer ett hus och mindre lagerlokal. Resten av månaden gick mest åt till att mysa med bebis, vila och smälta allt. Jag fick inte göra någonting och kände mig mer handikappad än jag gjort under graviditeten. Men det var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Och Livia var mysigare och enklare än jag väntat mig. När jag läser vad jag själv skrev fem dagar innan Livia föddes blir jag nästan lite tårögd:
"Jag ska inte ljuga och säga att det inte varit jobbigt stundvis (Jag tyckte de första 12-15 veckorna
var jobbigast, med illamående, trötthet och sjuk foglossning) men generellt har det inte
varit jobbigt. Tvärtom. Och ju mer det synts, ju mer roliga konversationer har jag haft
med folk, bekanta som främlingar. "
Maj blev mysig! Plötsligt var vi liksom en riktig familj. Innan Livia har jag alltid fnyst åt det uttrycket och tänkt att vi är en familj vi också, med våra djur. Men efter Livia förstår jag vad man menar med familj. Att få barn definierar om så många saker, inte minst synen på sig själv och sina egna föräldrar. Det sägs att man förlåter sina föräldrar när man själv får barn, men jag har inget att förlåta mina för. Däremot älskar jag dem ännu mer, nu när jag vet vad dem gått igenom med mig! På mors dag blev jag överraskad av släktbesök. Det var mamma, moster, mormor och kusin som dök upp och vi hade en fantastisk helg ihop när vi tittade på hingstsläppet på Lojsta hed. Vi reste också, till Kalmar och till Habo. Det var fantastiskt att se Livia växa. det var som om hon förändrades varje natt. Alla kläder var för stora och hon såg så liten ut. Vi hade inte så hemskt mycket i storlek 50, för alla hade sagt att man inte behövde det, men vi behövde tvätta konstant för att kläderna skulle räcka, trots att hon var en duktig bebis och inte kräktes särskilt mycket då. Det var så roligt att klä på henne men man var rädd hela tiden för att man skulle bryta något finger! Så liten och ömtålig. En liten klump med kärlek.
I juni log Livia första gångerna, först enstaka mot olika människor och sedan typ sju gånger åt min pappa. Mig log hon inte åt hur jag än fulade mig. Det dröjde typ en vecka till innan jag fick henne att le. Enstaka leenden kunde jag få, men inte många. Sedan släppte det och hon blev en riktigt glad liten bebis. Plötsligt var hon inte längre en liten varm klump, utan en person. Det fanns intelligens i de där ögonen och tankar bakom det stora leendet. Hon lärde sig dra i mitt hår lagom till midsommar och hon åkte både till Fårö och Fastlandet. Jag fyndade ett tält till henne på loppis och hängde upp mobilen av virkade ugglor. Sambon utbrast: "Mamma, hon är lite för liten för att ha en egen mobil!" innan han fick förklarat för sig att de där dinglande sakerna man hänger över barnen också heter mobiler. Och sådana mobiler var plötsligt hur häftiga som helst i Livias värld. Vilka konversationer hon hade med dem!
Juli blev en social och härlig månad! Vi hade namngivning med släkt och vänner, vilket blev en supermysig tillställning med bra väder och fantastiskt engagemang bland sambons föräldrar. Vi var på bröllop också, både som gäster och som fotograf/filmare. Vi började läsa för Livia, både sagoböcker och de vi själva läser. På BVC sa de att allt duger, till och med dagstidningen. Mamma och syrran kom hit och hälsade på och med mammas hjälp rev vi det gamla, minst sagt icke barnsäkra trappräcket. Jag färdigställde barnrummet och Livia började tillbringa tid där i sitt babygym. Vaggan flyttade dock snabbt ut igen, eftersom golvet lutar så kraftigt att jag inte vågade ha Livia i den.
Men det blev tufft också, för vår underbara katt Maiko, inte ens två år, blev påkörd och dog. Att förlora ett djur är speciellt: man räknar med det men tror alltid att det ska dröja mycket längre än det gör. Men det händer alltid innan man väntar sig det. Huset blev väldigt tomt efteråt.
Augusti blev som vanligt årets roligaste men också mest hektiska månad med besök och jobb på fastlandet, bröllopsfotograferingar/filmningar på Gotland och så klart medeltidsveckan. Och ja, just det ja, ett filmprojekt kastades igång sista veckan i Augusti typ. Det var definitivt den härligaste månaden på året! Vi bytte också vaggan mot en spjälsäng. Tur det! Inte långt senare började lillan ställa sig upp. För en gångs skull hann vi ordna någonting i god tid istället för i sista minuten! Vi hann också med vår första föräldraträff och vårt första babysimpass!
Jag var besatt av "Vem bor här", särskild medan jag låg sjuk hemma hos mamma. Jag redigerade som en galning men hann ändå med att fira mamma och syrrans födelsedagar. Mest tid spenderade jag i biblioteket där jag redigerade. Mitt älskade bibliotek, så nöjd jag är med det rummet! Jag har nog aldrig haft så fria tyglar med någonting och det har varit så roligt att göra det fint.
Jag hann med ett par rundor på loppisar och fikastunder med föräldragruppen. Jag köpte ett skåp som ännu ska göras fint och stå i vårt kök. Livias första tand kom och hon blev plötsligt en aktiv bebis som försökte åla men som mest lyckades rulla iväg eller stå och gunga på alla fyra. Jag vet inte hur många gånger vi sa "snart kryper hon!" under september. Sista dagarna i september fick jag frågan om hon kunde sitta än, varpå jag svarade nej och satte henne upp. En stund senare påpekade min bekant att hon visst kan, för hon sitter ju fortfarande... plötsligt kunde hon bara, men hon var så instabil och kunde när som helst bara trilla bakåt igen. Det känns som om hon växte hur mycket som helst från början till slutet av månaden. Från en bebis till ett litet barn. Plötsligt började man se hur hon faktiskt kommer att se ut. En verkligt häftig insikt! Man anar personen hon håller på att utvecklas till.
Jag hann med ett par rundor på loppisar och fikastunder med föräldragruppen. Jag köpte ett skåp som ännu ska göras fint och stå i vårt kök. Livias första tand kom och hon blev plötsligt en aktiv bebis som försökte åla men som mest lyckades rulla iväg eller stå och gunga på alla fyra. Jag vet inte hur många gånger vi sa "snart kryper hon!" under september. Sista dagarna i september fick jag frågan om hon kunde sitta än, varpå jag svarade nej och satte henne upp. En stund senare påpekade min bekant att hon visst kan, för hon sitter ju fortfarande... plötsligt kunde hon bara, men hon var så instabil och kunde när som helst bara trilla bakåt igen. Det känns som om hon växte hur mycket som helst från början till slutet av månaden. Från en bebis till ett litet barn. Plötsligt började man se hur hon faktiskt kommer att se ut. En verkligt häftig insikt! Man anar personen hon håller på att utvecklas till.
Första halvan av Oktober innebar en del jobb, men sedan började mammaledigheten. Det var otroligt skönt! Vi satte upp tavlor hemma och gjorde mysigt. Jag tog lite höstbilder på lillan.Vi gick på 40-årsfest och bodde över på mysiga Warfsholm. Jag föll handlöst för ett set kläder med rävar på och klippte ner häcken ordentligt. Sedan stod jag och såg min dotter som plötsligt kröp. Innan hon ens satt stadigt - det kom lite senare. Och någon vecka senare ställde hon sig upp. Jag kommer aldrig glömma min förvåning eller hennes leende när hon ställde sig mot fåtöljen i vardagsrummet. Eller oron den följande veckan innan hon lärde sig att vara stadig och hålla sig fast.
November kom med stormsteg och började med en babyshower för fina vänner. Sedan hämtade jag två kattungar innan jag blev ensam hemma med Livia. Det var läskigt, men jag åkte efter sambon till fastlandet och spenderade nästan en vecka där. Stackars kattungar som fick roa sig med gammelkatten Geisha och med sambons mamma, som var kattvakt. Men jag var hemma igen efter 5 eller 6 dagar full med ny energi efter att ha träffat släkten. Livia blev stadigare och stabilare och vildare, hon också. Vad mer? Jo, vi handlade på black friday, så nu har Livia en bra barnstol de kommande fem åren och en hopfällbar sulky som kan ersätta det bilskydd/vagn vi har idag.
December blev nog årets roligaste månad. Med två kattungar i huset, en julgran och en vild baby: vad kan gå fel? Jag njöt av medeltida jul, umgicks med vänner, fixade en taklampa, bakade med familjen och hade det allmänt mysigt. Först hemma, sedan i Jämtland i 10 dagar innan det blev julfirande hemma på Gotland. Jag fick uppleva snö och kyla, fick mysa och vila. Bättre kan ingen december bli!