När Annie...

Alla hade rätt. Det går svindlande fort. Fjorton månader. Ett år och två månader. Ändå känns det som om det var igår som jag var ute och påtade i trädgården och hade en sovande liten krabbat i rotting vaggan. Det känns som om det var igår jag gick och oroade mig för att hon inte log - men det var ganska så exakt ett år sedan. Jag trodde hon skulle bli en allvarlig liten tjej. Så fel jag hade! Men hon har en fundersam min för det mesta, som om hon filosoferar över världen. Sedan spricker minen upp i världens största leende så att man ser alla (Jag tror det är 14?) tänderna.

Livia. Du är 14 månader nu. Du är sjövild om dagen, men om nätterna sover du. Mellan åtta/nio på kvällen till sju/åtta på morgonen. Det är så otroligt skönt för oss. Du somnar enkelt på kvällarna nu men inte så gärna på dagen. Du tycker inte om att gå och lägga dig utan kämpar så hårt du kan. Du ligger och "hummar" ögonblicken innan du somnar, som en sista liten protest. På dagen får man nästan lägga sig på dig, och du protesterar vilt i någon minut innan du tvärdäckar. På dagen sover du oftast i vår säng men på natten sover du ännu i spjälsängen. Några veckor till, sedan kommer din mormor med en växasäng som vi ska måla grön.

På dagen röjer du. Du är en liten vilde och du har lärt dig klättra på de flesta ställen nu. Favoriterna för tillfället är kökssoffan eller min gungstol i biblioteket. Från kökssoffan når du allt i fönstret och du älskar att öppna de nedersta hakarna, och leka med mina ljuslyktor. I gungstolen sitter du antingen sitter fint i stolen och gungar, eller försöker klättra upp och kolla om det finns något roligt i mina bokhyllor. Allt ömtåligt behöver flyttas iväg och jag undrar för mig själv om det är någon idé att ha någonting fint framme de kommande tio åren.

Plötsligt förstår jag varför mina egna föräldrar inte brydde sig mycket om inredning när jag var liten. Inte mycket får stå kvar när du är i farten, Livia. Så roligt det är att se dig utforska men så orolig man blir när man kliver in för att se vad du gör och hittar dig uppe på någonting! Du får vara lös på undervåningen och brukar för det mesta vara duktig på att leka med ditt dupplo eller hålla dig nära oss, men plötsligt försvinner du iväg och det blir tyst, och då vet man att du hittar på bus.

Du är ett litet barn nu, på riktigt. Springer och tjuter, skrattar och försöker få din vilja igenom med låtsasgråt. Du pladdrar men mest är det hittepåord. Du förstår mycket av det vi säger dock, så det är roligt att prata med dig. Du älskar att få beröm och just nu är det jätteroligt att ge oss saker så vi säger "tack tack". Jag pratar mest engelska med dig och du förstår bägge språken bra. Nyaste leken är att lägga saker i andra saker, typ dina leksaker i min tvättkorg. Eller klossarna i lådor. Jag berömmer och hon plockar undan. Men ibland blir det lite tokigt. Som när hon fyller sin spjälsäng med alla träklossar eller lägger alla sina leksaker i bollhavet...

Livia. Vi valde verkligen rätt namn. Du är så full av liv. Vi älskar dig så och kan sitta och bara titta på dig när du härjar runt. Du får oss alltid att skratta, även när vi är trötta, har huvudvärk eller är småförkylda, när vattenpumpen är trasig och vi är oroliga, när jobbet är hektiskt och funderingarna tjocka i huvudet. Då skingrar du våra mörka tankar med ditt härliga skratt och sitt stora, soliga leende.