När Annie...

Igår var det ju lill-lördag och en väldigt fin dag. Strålande väder, strålande humör på lillan (trots aningen rinnande näsa) och vi fick bägge bra saker gjort. Vi fick några roliga jobbesked, till exempel. Så på kvällen bestämde vi oss för att gå på resturang, jag och sambon. Hans mamma var gullig och tog Livia, så hon åt middag där och somnade gott för natten. När vi kom senare grymtade hon bara lite i protest över att bli upplyft och buren till bilen, och väl hemma var det ungefär samma sak. Det var en fantastisk kväll, just en sådan som jag önskar att jag haft med kameran. Men icke. Det fick bli lite mobilbilder istället.

 

Jag förstår verkligen inte hur man står ut med enbart mobilbilder. Vi har i teorin sjukt bra mobilkameror bägge två, men moderna kameror över-redigerar bilderna: lägger på alldeles för mycket färg och filter som ska släta till huden eller göra bakgrunden blurrig. Jag. avskyr. det. Någon gång kommer jag göra en lista med saker som jag faktiskt stör mig på (det är sällan något stör mig!) och då kommer utan tvekan filter som slätar till ansiktet på folk ligga högst upp. Jag är snart trettio?! Det är ett jäkligt tragiskt samhälle vi lever i där inte ens min mobil vill erkänna att jag börjar få rynkor eller har porer i ansiktet. Fast jag vet inte riktigt vad som är värst, det, eller att bilderna blir för saturerade, alltså färgstarka. Vem vill på fullaste allvar ha knallrött nylle när man tar en bild i solnedgången?

 

Nej, tackar vet jag riktiga kameror som tar bilderna i RAW-format och låter en i efterhand redigera bilderna så att de återspeglar verkligheten. Den som tror att en mobilkamera tar bilder som är verkliga, behöver gå till optikern. Jag har hittills aldrig sett en oredigerad bild tagen av en telefon som ser naturlig ut. Den dagen jag ser det, kommer jag att ge mobilkameror en chans. Okej, nu har jag rasat av mig på den saken... men det tog mig längre tid att redigera mobilbilderna till det här inlägget att se anständiga eller i alla fall någorlunda normala ut, än det gör att sätta in ett sd-kort i läsaren, föra över, lägga in i Lightroom, redigera, exportera ut och ladda upp här. Okej, nu är jag klar.

Så, inget mer rantande om mobilkameror eller hemska filter. Verkligheten idag var i alla fall magisk. Vi åt på mitt favoritställe i stan, Brooklyn, och gick sedan en kort promenad i solnedgången. Jag var glad att jag tog på mig min härliga, bylsiga vinterjacka! Adam huttrade i vinden, och han fryser nästan aldrig. Utan vind hade det varit varmt och härligt, men med vinden kom enskilda regndroppar och kyla. Kanske inte så mysigt, men fukten i luften fyller hela himlen med vackra färger, så det gjorde mig bara lyckligare. För jag hade ju jacka!

Det kommer att bli magiskt att ha kontor och studio i innerstan i höst, och vandra hem i solnedgången från jobbet varje dag, kanske även dit i gryningen. Jag kan inte förstå att jag verkligen bor här. Hemma i huset ser man inte soledgångarna på samma vis, vi har ju ingen direkt utsikt, bara trädtoppar. Så det är lätt att glömma hur magiskt det är när solen går ner på Gotland. Blir det en lokal skogsbrand framför vårt hus och hela vägen ner till havet så var det inte jag eller sambon som tappade tändstickan...