När det har hänt igen

De första bilderna jag tog på Saruman.
 
Igår åkte vi och åt middag med sambons mamma. Vi har inte lämnat huset på snart en vecka och hon har också legat förkyld tack vare Livia, så det kändes rätt. Sambon och Livia är pigga och krya nu, det är bara jag som hostar och rosslar lite även om febern är borta, huvudvärken likaså och snuvan nästan helt väck. När vi skulle gå smet Saruman ut. Han har varit helt besatt av att vara ute. Gjorde sönder kattluckan på balkongen i sin iver och har sedan någon månad tillbaka fått vara ute mer och mer på dagarna men hoppat ut från balkongen om nätterna.
 
Men de har inte varit utsläppta medan vi varit hemifrån bägge två förut och jag var inte helt bekväm med det. Att smita är en grej, men att aktivt låta dem vara ute är en annan. Jag skällde lite på honom och släppte sedan ut hans brorsa också, Sauron, som annars skulle ha stått vid dörren och ylat hela kvällen. Geisha var också ute. Jag såg på dem innan jag gick in i bilen och hade en viss känsla i bröstet. Ett obehag. Att ha småkillarna ute medan vi åkte hemifrån. Men jag skakade av mig tanken, för det hade ändå varit omöjligt att få tag på Saruman igen.
Livia och Sarumans relation växte snabbt till något fint.
 
När vi närmar oss hemmet igen några timmar senare får jag samma känsla i bröstet fast typ tio gånger värre. Nu ligger Saruman, eller någon av dem, överkörd hemma. När jag saktade in bilen spanade jag längs kanten efter den lilla kroppen. Jag bara visste. Och mycket riktigt. Precis framför vår grind ligger en svart liten pälsboll. "Saruman är död" sa jag till sambon. "Han ligger där."
Vår lilla dunboll som var lite osäker i början men ack så kelsjuk!
 
Och tyvärr var det ju så. Han hade blivit påkörd en stund innan vi kom hem. Sauron och Geisha väntade vid trappan och de visste. Jag vet inte om de varit framme och nosat, men Sauron, som i vanliga fall ylar efter sin bror om de är ifrån varandra mer än en timme, skulle bara upp i min famn och gosa. Sedan var han tyst. Hela natten sov han hos oss och på morgonen kom han igen efter en kort vända i favoritfåtöljen. Inte ett pip. Inget ylande. Inte som han gjort andra kvällar eller dagar då Saruman smitit ut och lämnat honom inne. På något vis gör det sorgen lättare att bära. Att Sauron vet, och inte letar. Vi sörjer ihop.
Saruman älskade alla, men husses kärlek fick han kämpa hårt för. Husse uppskattade inte att bli väckt mitt i natten av en lekfull eller gosig kattunge, eller när han bajsade framför lådan istället för i den... eller när han kissade i tvättstugan. Men sista tiden tillät även husse sig att älska honom.
 
Jag har aldrig träffat en katt som Saruman förut. Troligtvis lär jag inte göra det igen heller. Han var så otroligt kelen och mysig, snäll och på gränsen till blåst. Han var försiktigare i början och inte lika tuff som sin bror, mer inställsam på något vis. Det var så han fick sitt namn, Saruman. För att han ville låtsas vara allas vän samtidigt som han var ett busigt litet monster. 
Alltid med.
 
Med tiden blev han Livias bästa vän. Han älskade henne gränslöst. Varje morgon skulle han gosa med henne när vi bytte blöja. Han lekte med hennes leksaker, hjälpte henne att dra av strumporna. Han sov med henne i spjälsängen när han fick chansen. Sista veckan lade han sig i hennes säng lagom till hennes eftermiddagslur, så att de kunde vila ihop. När hon vaknade lekte dem och han spann gott för henne. Det är enda gången Livia någonsin vaknat och varit nöjd med att vara i spjälsängen. När jag letade bilder till det här inlägget hittade jag få bilder på Livia utan att han är med någonstans på något hörn. Jisses, vad tomt det blir nu.
Alltid busig.
 
Jag är bara tacksam för att det hände nu, innan hon minns och skulle sakna honom. Tänk om det hänt om tre år? Hon skulle ha blivit förtvivlad. De var verkligen bästa vänner. Nu kommer hon inte att inse att han är borta, att han saknas. För det hade hänt förr eller senare. En oförsiktigare katt har jag aldrig träffat. Vi snackar om killen som hoppade ner från balkongen varje natt för att få gå ut. Som lät Livia dra iväg honom i örat eller i svansen. Och hur hemskt det än låter: det var trots allt av den här anledningen som jag tog hem två kattungar. För att det inte skulle bli lika tomt om eller när det hände igen. Sedan Maiko dog förra sommaren, på samma vis, har jag tänkt att det kommer hända igen. Men att älska en katt är värt risken. Saruman fick ett helt otroligt, om än alldeles för kort, liv. Och jag är tacksam över att ha fått älska och uppleva en så otrolig liten knaskatt.
Ingen katt har nog varit mer barnkär än Saruman.
Sista bilderna jag tog på honom, dagen innan han dog. Nöjd över att få vara med medan matte försökte klä på sig och Livia lekte på sängen.
 
#1 - - Dan Brickman:

En gång till .. hoppas att det går att få ner farten på vägen utanför och att Sauron gör som Geisha. Håller sig runt och bakom huset istället för att korsa vägen.

Svar: Ja, eller hur! Fast Geisha går över vägen. Men hon är försiktig. Just nu ligger hon och solar i dörren in till ladugården på andra sidan vägen. Hoppas Sauron också ser och lyssnar sig för!
Annie Brickman