När det inte blir som man tänkt sig

Jag skulle ha haft barnvakt och jobbat lite, men istället sitter jag i sängen och kikar ut över en molnig förmiddag. Halsen gör fortfarande ont och inatt hade jag feber. Då jag inte har termometern med mig vet jag inte hur hög, men jag skakade värre än vad jag gjorde under förlossningen med Livia, när jag låg på ett iskallt operationsbord. Tre filtar, en alvedon och en varm sambo behövdes för att få mig att sluta skaka. Någon timme senare var jag istället supervarm och större delen av natten sov jag utan täcke.
Just nu gör halsen inte ont, men den känns svullen och jag är hängig. Jag är inte riktigt snuvig, men hela ansiktet känns tungt och näsan blir då och då täppt. I vanliga fall hade jag inte ens brytt mig, men nu sitter jag många mil hemifrån och med Covid-19 i tankarna vågar jag inte ens lämna rummet. Det är troligtvis inte det jag har, men i dessa tider är det inte läge att vara förkyld eller ha den vanliga influensan. Så jag och Livia sitter i karantän på vårt rum. Hon är hur pigg och frisk som helst och tycker att det är skittråkigt att vara instängd här.
Hollie har det nog bäst. Hon har fått flera promenader och myser nu med oss. Mest med mig. Hon varierar mellan att ligga och gosa i sängen och att ligga och vila under den, där de är svalare. Livia är hur gullig som helst och går och smågnäller av uttråkning. Just nu försöker jag att få henne att sova lite, men det är inte alls poppis. Hon ligger ner med sin vällingflaska i typ tre minuter, tröttnar och kryper iväg, hasar ner från sängen och letar efter något att leka med. Tröttnar på det också och kommer till mig och gnäller igen varpå hon hamnar i sängen med vällingflaskan och så börjar visan om igen.
Så här blir jag sittande idag. Vi får se hur det känns imorgon. Jag vet inte hur länge jag står ut att sitta i karantän i ett rum med en liten bebis. Tur att det är världens gladaste lilla skrutt med superlent, nytvättat hår som luktar hur gott som helst.