När Livia är 11 månader
Det är ju inte klokt! Det har snart gått ett helt år. Elva månader idag. Elva månader sedan den här lilla tjejen föddes. Dagen efter kom kompisen i babysittern på bilden ovan. Idag har vi ett litet barn snarare än en liten bebis. En liten miniperson med en stor vilja.
Vad mycket vi lärt oss det här året. Vad mycket hon har lärt sig det här året! Det är inte klokt vad mycket hon hunnit med på sina elva månader. Ska vi ta en snabb återblick? Först lärde hon sig att ligga på mage och lyfta huvudet, något man inte alls tänker på som en stor grej. Men vilket stort steg det kändes som, och vad hon avskydde träningen! Det var väl egentligen först när hon kunde åla iväg som hon tyckte att det här med mage var en rolig idé. Och sedan kom sittandet. Ytterligare en sak vi vuxna tar för givet. Men vilken bålstyrka som behövs och vad frustrerande det är som liten bebis att vilja men inte riktigt orka!
Det har varit en del gråt, men mest hjärtliga skratt mellan de stora leendena vi fått av henne. Mest tittar hon på oss med sina bloka blå ögon som påminner så mycket om "White walkers" från Game of Thrones. Det är kul att ögon som är så vackra också kan kännas nästan läskiga. Livias stora, blå ögon får vi massor med kommentarer om. Det är det enda jag verkligen ser att hon fått från mig. Jag fick ibland höra att jag måste ha photoshoppat mina ögon, för så blå kunde de väl inte vara på riktigt. Och när jag träffat folk på riktigt har jag ofta fått frågan om det är färgade linser. Jag undrar om livia kommer få höra samma saker, eller liknande. Hennes ögon är lika äkta som leendet när hon vaknar på morgonen.
Numera sover hon otroligt bra. Sedan någonstans efter nyår har hon sovit hela nätterna igenom och jag kommer på mig själv med att glömma hur det var innan. Vi börjar bli bortskämda nu, med att ha ett så enkelt och friskt barn. Ett riktigt litet busfrö och med en riktig järnvilja, men ändå enkel, för hon är oftast glad och nyfiken. Social och utåtriktad. Det är roligt att umgås med henne. Varje dag är roligare än den föregående. Även om det i skrivandets stund är jobbigt att hålla sig hemma med henne på grund av svinkopporna hon fått. Men mer om det någon annan gång. Även med utslagen är hon glad och lekfull. Hon går stadigt men vågar inte riktigt släppa taget om handen. Ibland tar hon några steg innan hon kommer ihåg att vara rädd. Jag hoppas det dröjer innan hon vågar gå för fullt. Det är högre fallhöjd från två ben än från alla fyra.
Det är så enormt roligt att få vara Livias mamma. Det är enormt kul att se Livia tillsammans med kompisen Selma, dagen yngre men kilot tyngre. Dessa små troll som blir ett år i påsk, fastän det känns som om de nyss föddes och som vi nyss stod där i rummet på BB och skrattade åt att vi hamnat där samtidigt. Jag planerar nu för ettårs-kalas och tiden efter: inskolning på dagis och det nya livet som kommer med det. Att Livia närmar sig ett är en så otrolig glädje men också lite sorgligt, för på sätt och vis är hon inte längre min lilla bebis efter det. Hon är vårt lilla barn, vår lilla dotter.
Men innan det blir ett år firar vi 11 månader med att tvätta svinkoppor och kanske påta lite i trädgården. Livia smakar på gräs och snödroppar och jag klipper det sista på häcken. Det är vår i luften och våra hjärtan är fyllda av solsken.