Här bor vi nu de närmaste dagarna. Just nu är klockan strax före midnatt och sambon jobbar fortfarande. Livia sover gott i sin resesäng efter en härlig dag när vi hälsat på först min farmor och sedan min pappa och syster. Lilla Livia skippade sin eftermiddagslur och somnade istället helt slutkörd vid åttatiden i sin morfars famn. När vi åkte hem tillbaka till herrgården där vi bor var hon så trött att hon knappt grymtade över att bli fastsatt i barnstolen, och väl hemma blinkade hon bara lite när hon blev lossad och lagd i vår säng med en vällingflaska i munnen. Hon somnade snabbt om och blev flyttad till sin resesäng så att jag kunde sätta mig i soffan utanför rummet i lugn och ro och skriva det här inlägget, svara på lite mejl och försöka samla tankarna lite.
Jag känner mig inte helt frisk. Jag blev frisk från förkylningen och var symptomfri i lördags, men idag har jag haft migrän hela morgonen och nu har jag ont i halsen. Jag vet inte om det är utmattning från att ha lillan nästan dygnet runt medan sambon jobbar, eller stress från Covid-19 och hur det påverkar företaget vi har. Eller om det är stress över sambons deadline som jag delvis hjälper till med. Jag har inte tagit det riktigt lugnt på flera veckor, och jag känner det i hela kroppen. Jag känner mig avslappnad men märker att jag rynkar pannan så fort tankarna vandrar. Jag dränker mig i Livia och försöker att skjuta bort oron. Försöker undvika nyheterna och Facebook. Särskilt P1 är helt bortprioriterad just nu. Den kanalen gör ju allt för att trissa upp skräck. Jag har ingen aning om vad hon heter, men det är en journalist där som ställer de mest konstiga frågorna till alla hon intervjuar och det är uppenbart att hennes personliga åsikt är att Sverige gör för lite för att minska spridningen av viruset. Min personliga åsikt är att vi gör tillräckligt men oroar oss för mycket över spridningen och satsar för lite på försäkringskassan, vårdpersonalens hälsa och landets ekonomi. Jag känner så många som riskerar konkurs just nu. Så många av mina vänner har familjer där en av föräldrarna plötsligt blivit arbetslösa. Jag är orolig över att oron kommer att krossa många av oss småföretagare. Och jag är fast besluten att inte bli en av dem, så jag spränger min egen hälsa för att se till att vi har tillräckligt med jobb.
Livia är min största källa till glädje just nu. Jag glömmer all oro när hon ler och försöker att gå. I morgon bitti ska jag ha barnvakt några timmar för att få jobbat lite. En del av mig behöver fler. Fler timmar av arbetstid. En del av mig behöver fler timmar Livia. Fler timmar av skratt, av att upptäcka världen och att förebygga och avvärja hyss.
Här satt jag nu, medan jag skrev detta. Med en kopp te mot min värkande hals. Nu ska jag sova. Sambon jobbar fortfarande och klockan slår strax midnatt. Det är inte alltid lyxigt att vara egenföretagare.
