När man firat en trettioåring

I måndags fyllde min underbara sambo Adam trettio år. I över tolv av dem har jag känt honom och älskat honom. Att få se honom växa, dela hans funderingar och till viss del också forma honom. Vänskapen vi lade grund för sommaren 2007 har påverkat oss bägge två och sedan dess har våra liv flätats samman med starkare och starkare band. Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan honom. Min livsparter, min bästa vän, min kollega/arbetskamrat. Tanken var att jag skulle ha överraskat honom med en kryssning men tack vare covid-19 blev ju båtarna inställda. Så istället hade vi hans närmaste släktingar och vänner över på fika och middag dagen innan. Livia hade en urgullig klänning som hon dränkte i apelsinsaft och kletade ner med grädde. 
Stackars Livia fick nöja sig med skivad banan och vispad grädde när vi åt tårta.
 
På själva födelsedagen väckte jag honom med scones på sängen och ett brev. I brevet stod vår historia, så som jag kunde formulera den i ord, och vad han betyder för mig. Vad jag älskar och uppskattar hos honom. Ett brev han kan ta fram om han någon gång tvivlar på sig själv. I brevet inkluderade jag även tre gamla dikter som jag skrev till honom, eller snarare om honom, i olika stadier av vår relation. 2007, 2008 och 2013. Jag har inte skrivit några dikter sedan dess. När han kom ner från sängen väntade mer frukost och några presenter på köksbordet.
Lite vårblommor från trädgården.
 
Han fick lite köksgrejer och en motorsåg. Motorsågen köpte jag när vi var på bröllopsmässa och smugglade hem genom att gömma den bland pappas flyttkartonger och saker som skulle till loppis. Han bar själv ut den ur bilen utan att ha en aning om vad som låg i. Nu kan han såga ved med lätthet.
 
Sedan hade vi en lugn dag, skrev över hans bil på honom, tecknade om våra försäkringar och åkte med färjan till Fastlandet för jobb. Det var ca 180 resenärer, så det var lugnt och mysigt. Det enda andra barnet i barnsalongen har vi rest med förut, så det var roligt. Vi somnade i Ramnäs sent. Sambon somnade med Livia i sina armar medan jag packade upp och fixade. Det var så vackert, för det var så han vaknade samma dag. Med vår lilla flicka intill sitt hjärta och en min av total fridfullhet. 
 
Kryssningen är flyttad till slutet av Maj.
Förhoppningsvis är Covid-19 bara en viskning på nyheterna då.
 
↑