När man varit på Lasarettet

Just nu är bloggen i topp i mitt dåliga samvete. Jag hinner inte. Fastän det händer så mycket och fastän jag har så mycket tankar, så räcker dagarna inte till. Svinkopporna är verkligen droppen som fått bägaren att rinna över. Jag har två deadlines den här veckan som inte lär hinnas innan fredag så jag kommer få jobba i helgen då vi inte har barnvakt medan kopporna smittar. Sambon har en extremt viktig deadline den 27:e och massor att göra tills dess, utöver filmuppdrag och möten, så han är inte hemma före åtta och lär inte vara det förrän Mars är slut. Oftare nio- halv tio. Livia brukar somna ungefär då, så det innebär att jag har henne själv hela dagen. Hinner han, så tar han nattningen och jag hinner duscha, tvätta allt Livia har vidrört under dagen och förbereda nästa dag. Fixa allt jag inte hinner under dagen, när Livia är helt underbar men hopplös.
 
Kopporna gör henne trött men inte sömnig, så jag har en bebis som vill upp i famnen var fjärde sekund utan att kunna vara stilla. När jag tar upp henne vill hon ner och när jag sätter ner henne gråter hon och vill upp igen. Jag försöker bära i sele och hon tjuter, vrider sig, river mig i ansiktet och armbågar mig i bröstet. Ibland duger det att gå från rum till rum med hennes händer i mina, men mest sitter vi på golvet så hon kan kravla upp och ner ur famnen bäst hon vill. Jag får näst intill inget gjort hemma. När hon vilar ser jag mest på Netflix och har vällingen redo och är beredd att söva om ifall hon vaknar, för hon vaknar lätt och blir ledsen.

Igår åkte vi i alla fall till lasarettet eftersom kopporna bara sprider sig, så efter ca 2 timmar åkte vi hem därifrån med antibiotika. Det ser redan bättre ut, efter tre behandlingar. Men en vecka till, trodde doktorn. Det fina med det besöket var i alla fall att Livia blev vägd och mätt på sin 11-månadersdag! Hon är nu ca 74-75cm lång (vägrade ligga still) och väger 9145g. Hon tog även typ 10 steg inne i det lilla rummet!! Sedan satt hon typ utmattad i mitt knä. Men på kvällen tog hon några till efter mycket uppmuntran. Hon är lite rädd men är det korta avstånd går hon ju nu. Vilket ögonblick som helst inser hon att hon kan och går. Men hittills är det nog 4-5 steg max. 1-2 är inga problem, men är hon trött sätter hon sig direkt. Och nu när hon är kinkig och trött ska hon hålla i båda mina händer igen. 
 Så här sitter vi nu, jag bloggar medan Livia vilar. Jag ser på "Pandemic" på Netflix om influensa-virus (riktigt intressant om man är orolig för Corona!) och svarar på mejl. Om ett par timmar ska vi åka till Visby där Livia ska få vara hos sin farmor medan jag hjälper Livias pappa att filma slutet av ett event som han tillbringat hela den här dagen på. Det blir en sen kväll även idag, men det ska bli skönt att ha barnvakt och få fokusera på något annat en stund än svinkoppor!