När livet inte blir som man tänkt sig

 
Det är så lätt att ta saker man älskar för givna. Så lätt att tro att allt blir bra, att det blir som man tänker sig. Men det är samtidigt nödvändigt att ta det för givet, om man inte vill förgås av oro och ångest. Om man vill njuta av och uppskatta livet. Att gå och tänka på alla riskerna och allt hemskt som kan hända mår man inte bra av, och jag tror ingen lever lycklig av att leva med oro. Oro äter upp en inifrån. Min mamma brukade alltid säga "målar man djävulen på väggen står han i farstun". Jag är inte naiv. Jag vet mycket väl att livet inte alltid blir som man tänkt sig, men jag låter inte den vetskapen hindra mig från att drömma och att längta.
 
Däremot låter jag den gnaga en aning, så att jag inte glömmer att uppskatta det jag har. Vetskapen om hur skört livet är, får mig att omfamna det ännu mer. Det går inte en vaken timma utan att jag ägnar en tanke åt allt jag är tacksam åt. Vårt fina hus. Vår relation. Våra knasiga djur. Vår underbara, friska dotter. Så mycket mer, småsaker. Stora saker. De är de små sakerna jag försöker att fokusera på i vanliga fall, men ikväll sitter jag med tårar i ögonen och fokuserar på det stora. 
Jag kan bli lite irriterad på personer som alltid påpekar det negativa. Som när jag väntade Livia och man pratade om det var pojke eller flicka och någon kommenterade "bara den är frisk". Eller som när vi började berätta om graviditeten med Livia och ett fruntimmer sa åt mig att inte säga någonting eller glädja mig än, för hon hade minsann haft fyra sena missfall.
 
Man menar väl (ibland, men långt ifrån alltid). Ofta bär man på en egen smärta som man vill att andra ska slippa. Man minns kanske hur det var att berätta för vänner och familj, för att sedan få säga att det tyvärr inte blev så. Eller man minns någon nära som fått ett sjukt barn - eller kanske har man själv haft ett barn som varit sjukt. Men ibland säger man så enbart för att ta ner någon annans glädje, för att dela sin egen oro eller för att få uppmärksamhet. Det finns ingen gravid kvinna som önskar sig ett sjukt barn, så att säga "så länge den är frisk" i samband med hennes drömmar eller snack om barnets kön är bara onödigt. Som blivande mamma vill man inget hellre än att få ett levande, och friskt barn. Man orkar inte tänka på annat. Man är redan orolig för den lille där inne som det är, och behöver ingen hjälp från omvärlden att hitta saker att oroa sig över. Tyvärr är det inte alla förunnat att få ett friskt barn. För många blir livet inte alls som man tänkte sig.
För oss blev det med Livia precis som vi hoppats och drömt om. En enkel graviditet, på det stora hela, och en frisk flicka som resultat. Samtidigt som det inte alls var som vi trott och hoppats; jag hade enormt ont från och med vecka 8 och kunde ofta inte gå alls, på grund av foglossning. Kejsarsnittet var enkelt fysiskt, men tungt psykiskt. Jag kände mig oduglig och tänkte mycket på att om jag bott i ett annat land skulle en sätesförlossning ha inneburit en enorm plåga och kanske till och med död. Jag kände att jag inte fött mitt egna barn. Jag kände mig länge som om det inte var på riktigt, som om jag var sämre för att jag inte genomgick en vaginal förlossning. Känslorna hade inget med logik att göra. Känslor har sällan det. Kejsarsnitt var det enda jag absolut inte ville uppleva och jag var så ledsen över det, men tillät först inte dem känslorna att ta plats. Det tog ett tag för mig att inse att det var okej att vara besviken, fastän allt gick bra. Det blev inte som jag hoppats och trott, men det blev bra tillslut. Hon var frisk. Jag läkte bättre och snabbare än förväntat.
Men alla har inte sådan tur. Jag är med i en facebookgrupp som betydde mycket för mig under graviditeten. Det blev ett fikarum där man kunde ta en virituell fika med kvinnor i liknande situation. Få svar, råd, ge råd och svar. Dela erfarenheter, tankar, rädslor och känslor. Prata om sådant sambon inte var intresserad av och som ingen kompis förstod eller var i samma situation att prata om. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort när jag läst inlägg i den gruppen. Vad som skrivs där stannat där, men att få ta del av andra kvinnors sorger, glädjeämnen, livsöden och vardagsliv har varit en påminnelse om att aldrig, aldrig ta någonting för givet. 
 
Ikväll gråter jag över ett av barnen i den gruppen. Ett barn jag aldrig träffat, men ändå på något vis känner att jag känner. Ett litet barn som föddes ungefär när Livia föddes, men som dog strax efter sin första födelsedag. Jag gråter över smärtan jag känner i bröstet, som ändå bara är ett eko av barnets mammas sorg. Jag såg bilder på det döda barnet insvept i sin filt och ville inget annat än att gå och väcka Livia. Se henne röra sig. Försäkra mig om att mitt barn, i sin filt, bara sover.
Det gör hon, med rumpan rakt upp i luften tvärs över min huvudkudde. När jag avslutat det här blogginlägget ska jag krypa ner intill henne och bara titta på henne tills jag somnar. Jag kommer nog att gråta stilla och tyst. Av sorg och av tacksamhet. Placera försiktiga kyssar på hennes panna. Bara skuggan av tanken på att förlora henne gör så ont att hjärtat krampar. Min glada tjej som kan se så finurlig ut. Som har en lugn och stillsam blick i sitt runda lilla ansikte, innan det spricker upp i världens största leende. 
 
Det kunde lika gärna ha varit hon. Som fötts med ett dolt fel, en dödlig defekt. Det kunde lika gärna varit vi. Som förlorat vårt lilla barn. Varje dag är en risk. Så mycket hemskt kan hända och så mycket hemskt händer. Olyckor, sjukdomar, våld. Det finns så mycket skönhet i världen, men det finns också skugga och mörker. Ikväll gråter jag och är tacksam för de stora sakerna i mitt liv. Över att jag har en frisk liten dotter som sover i min säng. Över att jag har en frisk sambo som snart kryper ner i en säng på fastlandet med vår hund. Över att jag har en jobbig katt som försökt sabba det här inlägget hela kvällen genom att lägga sig på tangentbordet. Över att jag har fantastiska föräldrar, som alltid gjort sitt bästa och som älskar mig och min syster av hela sina hjärtan. Jag är tacksam för att de gett mig en lillasyster, som jag kan dela smärta och glädje med.
 
Jag är tacksam över att jag aldrig tar dem för givna, utan träffar dem, hör av dem och umgås med dem så mycket jag kan. Nu ska jag stänga ner datorn och betrakta min lilla dotter, vårt lilla mirakel. Nu väntar tre dagar ledighet med henne. Men först, en natt vid hennes sida.
Vad är du mest tacksam över i ditt liv? 
#1 - - Dan Brickman:

Livet är så skört. Det gäller att verkligen leva det när man kan. Jag tänker varje dag på om nåt skulle hända er eller Linnea men det göder också min kärlek till er.

Svar: Det är det verkligen! <3 <3 <3
Annie Brickman

#2 - - Inger:

Min man, min syster, syskonbarn med familjer! Så tacksam.

Fin text. Grät en skvätt jag med.

Svar: <3 <3 <3
Annie Brickman