När Hollie väntar valpar
Vi har en trött liten tik här hemma, lite extra hungrig och extra kelsjuk. I övrigt märker man inte så mycket på henne att någonting är annorlunda, men Adams pappas fru (hunduppfödare och jobbar på en veterinärklinik) kunde upptäcka tecken jag missat: bleknat tandkött, fosterblåsor och svullna juver. Allt talar för att våra drömmar slagit in. Det är inte bara jag som väntar smått! Vi är dräktiga ihop, jag och hunden.
I slutet av oktober kommer det, om allt går bra, födas en liten flock med mini-Hollies här hemma. Jag har börjat spara tidningspapper och förbereder för att kunna spärra av tvättstugan här hemma. Det är den mest logiska platsen för valparna att bo på. Om allt går bra både för oss och Hollie innebär det att de flyttar hemifrån just innan vi själva får vår lilla människovalp. Jag håller tummarna för att det blir så. Det blir en tuff men rolig höst/vinter och dessa små liv kommer till sina nya hem lagom till jul. Vi har redan flera personer som uttryckt mer eller mindre intresse, så det går förhoppningsvis inte alltför trögt för de små att hitta fina hem.
Vi är helt galna som gör allt på samma gång. Men jag är säker på att det här beslutet är det allra bästa för vår familj, och jag vet att det kommer att gå bra. Jag och sambon löser det mesta ihop, och vi har fint stöd från vänner och familj. Jag har haft valpar förut hos mamma, så jag är inte blind för jobbet det här kommer att innebära. Sambon är nog mer naiv och säger saker som att det ska bli roligt, men samtidigt är han så sjukt bra på att förbereda sig och ta saker som de kommer. Det kommer att bli roligt. Också.
Det blir nog en hel del hundbilder i vinter. På ulliga små monster. Nu är ni i alla fall förvarnade!