När Annie...

Älskade, älskade trollunge! Det är exakt 17 månader sedan du kom till oss. Enbart tack vare dessa inlägg håller jag koll på hur många månader du är, frågar någon säger jag bara "ett och ett halvt". Din ålder säger så lite om vem du är just nu. Du är så mycket! Så full av liv och energi. Så fantastisk. Jag kan inte riktigt förstå hur vi kan ha sådan tur att få kalla just dig vår dotter.

Du är min lilla solstråle och du är ett stormväder. Du kan bli så arg och tårarna kan spruta när du inte får som du vill, men du har så lätt tillbaka till skratt igen. Det känner jag igen mig i så väl. Vi får ofta höra saker som "är hon aldrig arg/ledsen?" och jo, det är du ju såklart. Men för det mesta är du glad. Får du bara äta och sova så lyser du som solen själv, om inte starkare i mina ögon. En mamma är ju rätt partisk...

Du är så social och framåt. Du vill helst inte bli hämtad på förskolan, utan hade gärna varit kvar ännu längre, fastän du nästan alltid är sist kvar. Just igår tog du min hand och följde med mig hem frivilligt. Andra dagar har jag fått bära sig mot starka protester ut till bilen. Du har blivit så stor. Du äter själv på förskolan och oftast hemma med, ofta med gaffel eller sked. Du kan dricka ur glas sedan länge, även om vi oftast har mugg här hemma ändå. Du pladdrar, mest goja, men fler och fler ord från både svenskan och engelskan.

Du har bytt avdelning på förskolan och du älskar dina nya pedagoger lika mycket som du gillade dina gamla, om inte mer. Det blev lite strul med överlämningen, då de missade att du är tvåspråkig, så det var nog lite jobbigt för dig ett tag att hänga med. Men nu förstärker de på engelska om de tror att du inte förstår, och är extra tydliga och upprepar, vilket gör att du förstår och trivs och känner dig sedd. Du vill gärna vara i deras knän, är tydlig med när du vill upp i famnen och när ni sover på förskolan klappar du på din höft för att visa om de ska gunga dig lite till sömns. Så gör du inte hemma. Här hemma slår du bort min hand om jag försöker gunga dig när du ska sova! Men det är mest din pappa som nattar dig just nu.

På tal om nattningarna, så sover du bra men kan ha svårt att komma till ro. Det kan ta en halvtimme eller nästan en timme ibland, och du stökar och bökar innan du lägger dig ner. Din pappa läser kokböcker för dig och det somnar du till... det hade jag också gjort. Men han brinner för matlagningen och du äter nästan allt han lagar! Du älskar innehållet i tomater. Broccoli och blomkål är extra favoriter, precis som sås. Men du gillar inte gurkans skal eller svamp. De kastar du till Hollie, som oftast äter upp det.

Du hade ett par veckor i början av månaden då du sov dåligt och vaknade ofta, verkade ha mardrömmar och svårt att komma till ro. Det var två tänder som kom, och en fas. Det är över nu. Tänderna har nog brutit igenom, men nu sover du hela nätter igen och kommer in på morgonen till oss, oftast bara minuter innan alarmet ringer och gosar med mig. Du är så himla kärleksfull! Just nu verkar det vara en mammig fas. Det är nästan bara jag som gäller här hemma, du ska vara i min famn mest hela tiden särskilt när du är trött. 

Varje dag med dig är ett äventyr och jag är så löjligt stolt över varje litet framsteg du gör. Hur du nu härmar oss och vill slänga skräp i soporna. Hur du gillar att torka av köksbordet. Hur du älskar att borsta håret på mig och dig själv (oftast med baksidan på borsten). Du är så himla rolig! Jag trodde det skulle var aroligt med barn, men att det skulle vara så här underbart kunde jag aldrig drömma om! Frustrerande? Ja. Men så, så roligt!