När man besökte Burmeisterska huset

"Ni kommer att besöka det här huset så ofta att ni kommer att hata det" sa våra lärare när de släppte in oss här. Hur ofta innebär det? Tre gånger om dagen? Hur ofta måste man besöka ett så här fantastiskt och välbevarat hus för att tröttna? Huset kallas "Burmeisterska huset" och ligger precis intill ingången mot Almedalen i Visby. Det byggdes på 1600-talet och har genom åren både renoverats och bevarats. I början av 1900-talet räddades det och massor med tid (och pengar) har lagts ner att bevara och återställa delar som blivit förstörda. Hit gick vi alltså på studiebesök för en grundkurs i byggnadsvård.
Huset är nästan helt täckt med väggmålningar, delvis för att ägarna inte hade råd med mängder av bonader. Tack och lov för det! Bonader och textilier överlag håller inte för tidens tand på samma vis. De små fönstren släpper inte in mängder med hus direkt, så målningarna har på de flesta platser behållit en färgprakt man annars inte tänker fanns på 1600-talet: det mesta man ser som är gammalt har ju bleknat. 
Huset byggdes för en familj från Lübeck, så det står skrivet på tyska i guldtext på väggarna, och i annan färg på vissa av bjälkarna. Jag kan ju inte tyska så jag har ingen aning om vad det står. Men då jag gick Konst- och Design på gymnasiet vet jag precis hur lång tid och hur mycket jobb de där väggmålningarna måste ha tagit. Huset är nästan tomt, men de få möbler som står där är underbara, mestadels barockmöbler från tiden då huset byggdes. Bordet har nog alltid stått där, men det andra kan ju ha bytts ut eller tillkommit under åren medan ägarna bytts av. Så är det ju nästan alltid med så kallat lösöre, inredning. Vi tar med oss det när vi flyttar och delar upp det mellan oss i olika arv. Det är sällan bohag stannar i ett hus, ens under ägarens livstid. Än mindre fyrahundra år senare. Om det stannar är det ofta av praktiska skäl, till exempel att det inte går ut genom dörren...
När huset byggdes var glas dyrt, och vi had een skatt i Sverige där man beskattades efter hur många fönster med glas i huset hade. I tyskland kom man på en ganska fiffig lösning för att undgå att behöva bekosta inköpet av glas när man byggde: man önskade sig rutor i inflyttningspresent av sina vänner och sin familj. Om alla köpte en liten ruta blev det mycket billigare än om ägaren skulle ha köpt alla! I fina familjer lät man måla glaset man gav bort och skrev personliga texter på det. Just dessa glas är inte original för huset utan har tillkommit från andra hus som rivits eller fått modernare fönster, allteftersom glaset i dessa gått sönder. Jag älskar blyinfattade fönsterrutor och skulle gärna ha det hemma. Inte överallt, så klart, men för mig handlar fönster om att släppa in ljus, inte om att se ut eller in. Så personligen har jag inga problem med små fönster eller skrovligt glas.
Våra lärare pekade ut detaljer som vi ska lära oss att titta efter för att bedöma åldern på särskilt möbler. Jag kommer inte att jobba så mycket med just möbler, då jag studerar till byggnadsvårds-antikvarie och inte föremålsantikvarie, men det är ett stort intresse hos mig! Det här bordet skulle jag gärna ha en replika av hemma. Jag älskar tunga barockbord med sina svarvade ben. Tyngden, känslan av stabilitet. Om jag inte hittar ett efter att vi renoverat vårt hus, ska jag låta tillverka ett i samma stil. Just nu har vi ingen plats.
Det Burmeisterska huset har flera vackra eldstäder, snidade av kalksten eller sandsten och sedan bemålade. Även en kakelugn med målat kakel. I gamla hus är det vanligt att man återbrukat eldstäderna från ännu äldre hus, så det kan vara lite missvisande om det står ett årtal på spisen. Något annats om var häftigt i stora salen, var de målade fejkbjälkarna. Man har klätt in taket i panel och det går inte att se vart de riktiga bjälkarna är och vilka som är fejkade, men alla är målade olika och även taket mellan dem. De är prydda med scener, växtmåleri och texter, till och med några porträtt. Det måste ha varit ett magiskt rum att äta middag i!
Det är en vacker kontrast, att gå in i ett hus som är bemålat så. Idag gnäller typ alla om att man "tröttnar" på sin tapet och inredning. Det tror jag personligen är ett val vi gör, inte individuellt men kulturellt, man uppmanar sig själv och andra att byta ofta och ens underliggande känsla av att man har "rätt till" en viss livstil får en nog också att vilja uppnå det som hela tiden är trendigt. Det är tillgängligt, enkelt och billigt att byta stil. Jag har svårt att tänka mig att vi alla skulle vara lika intresserade om var och en var tvungen att handmåla mönstret på väggen istället för att slänga upp en rulle tapet. Vår slit- och slängkultur idag handlar ju till stor del om att vi kan och intalar oss att vi "unnar oss". Människorna förr hade säkert också ändrat stil ofta, om de kunnat. Men nu kunde dem inte det, utan fick istället lära sig att beundra hantverket, välja med omsorg och vårda det de hade. Idag lever även de allra fattigaste av oss i Sverige bättre än vad kungarna levde förr. Engångsprodukter, nya kläder, maskiner som gör tråkigt arbete åt oss och en telefon med ett par år på nacken uppfattas "gammal". Att besöka ett sådant här hus får mig att uppskatta hur bra jag har det, och även skämmas lite över hur jag lever.
 
Jag längtar efter ett återbesök här!
 
2 kommentarer publicerat i Byggnadsvård, Inredning, Inspiration, Personligt;
Taggar: Burmeisterska huset, Byggnadsvård, Byggnadsvårdare, Byggnadsvårdsprogrammet, Gotland, Studiebesök, Uppsala universitet, Visby, Visby Innerstad, antikvariepåvift, gamla hus
#1 - - Erika:

Vilket fantastiskt hus! Hade varit så spännande att få besöka det :) där jag kommer ifrån ursprungligen (nyss flyttat till Uppsala) så har vi en av Sveriges bäst bevarade köpmansgårdar från 1700-talet Skottsbergska gården, är ni någon gång i trakterna kring Karlshamn i Blekinge kan jag varmt tipsa om ett besök där :)

Svar: Men vad häftigt!!
Annie Brickman

#2 - - Nenny :

Åh herregud så fint! Den här resan ska bli otroligt spännande att följa om jag inte redan sagt det! Så himla häftigt!

Svar: Hahaha tack :-D <3 Tänk vilka pärlor som finns bakom stängda dörrar!
Annie Brickman