När man haft sitt första studiebesök

 
God morgon! Jag sitter med en kopp kaffe och njuter av lugnet före stormen. Min familj vaknar om kanske en halvtimme, fyrtio minuter från att jag börjar detta inlägg, säkert kommer Livia vakna just som jag ska skriva de sista orden i inlägget. Jag vaknade en timma "för tidigt" av en dröm - jag drömde att min pappa flyttade från sin gamla lägenhet men inte hunnit ta med sig typ någonting, så att jag och min syster med min nyckel smög in och fyllde en ryggsäck med hennes tillhörigheter via min nyckel - en nyckel jag aldrig hade i verkligheten, för de bytte dörr efter att jag flyttade hemifrån, men som jag i drömmen hade kvar. Jag vaknade med adrenalinet pulserande i blodet. jag ville ju inte att vi skulle bli upptäcka av de nya ägarna. Tack och lov att det bara var en dröm!
Men något som inte var en dröm är gårdagens äventyr, även om det känns lite som en dröm! (Nu hör jag Livia gnälla i sin säng, när som helst kommer det en liten duns, och sedan vandrar hon in i vårt sovrum för att vilja upp och sova en stund till i vår säng). Vi var på Brucebo, ett konstnärshem här på Gotland. Det är från slutet 1800-/början av 1900-talet och har på vissa delar stått orört sedan 30- eller 40-talet även om vissa delar är rekonstruerade eller renoverade. Undervåningen är i alla fall återställd till sitt ursprungliga utseende, vilket är häftigt att se!
 
Jag älskade statyn med mamman och barnet.
Paret Bruce blev aldrig kända konstnärer, troligtvis för att de levde på fruns ärvda förmögenhet och typ aldrig sålde någonting sedan de gifte sig. Men de umgicks en hel del med de mer kända makarna Larsson, och William Bruce målade tavlor av ytterst hög kvalité, i mitt tycke. Hans fru, Carolina (född Benedicks) Bruce var skulptris och den tredje kvinnan någonsin att skrivas in i akademien. (Ni hittar deras historia och bättre bilder på huset HÄR). Vill man bli känd, måste man bli upptäckt och det måste finnas tavlor/verk att köpa. Nästan allt de tillverkade finns i deras egna hem eller gavs bort till deras vänner. Men de stiftade ett stipendium för förmögenheten till sämre förmedlade konstnärer, eftersom de själva aldrig fick några barn som kunde ärva dem.
 
 
Deras hem är häftigt med mycket tidstypiska detaljer från senbarocken. De vurmade för bra hantverk och för de äldre stilarna, så deras hem är en rolig blandning av gammalt och "nytt", alltså det som var nytt då. Deras konstnärliga frihet tog sin skepnad i bland annat rummens planritningar och hur fönstren satt. Det är verkligen ett inspirerande hus, även om det inte alls är mitt drömhus.
 
De såg så kära ut. Bysten ovan är ett självporträtt av paret som Carolina gjort.
 
Vi fick en rundvandring från en i stiftelsens styrelse, tillika vår lärare, som jobbat där många år, sedan fick vi ett uppdrag att hitta olika saker utanför. Det var en lista med ord där syftet var att lära oss att se. Vi skulle hitta något gjort av ek, furu, något återbrukat, något i behov av renovering, något målat med linoljefärg, något målat med kära, flera typer av tak och mycket, mycket mer. Uppgiften gjordes gruppvis och det var riktigt kul att gå omkring.
 
 
Jag kände igen kanske hälften av orden, men att hitta det i verkligheten var inte helt lätt! Hur hittar man något återbrukat, när byggnaden blev färdig 1906? Hur vet man nu att materialen då var återbrukade? Jo, om det finns ett nyckelhålsbeslag fast utan nyckelhål, eller om det sitter en dörr upp och ner, kan man ju anta att dessa är dekorativa och återbrukade snarare än original. Om spikarna skiljer sig i form och storlek kan man gissa att de spikats vid olika tillfällen i alla fall, och typen av spik kan få en att gissa. Jag tror att hypoteser blir något jag kommer bemästra. För det är ju sällan det finns ett facit. De som än gång spikade spiken lever troligtvis inte längre.
 
Det fanns så mycket roligt att titta på, och så mycket häftigt att lära sig. Jag har ju en konst- och designutbildning i grunden så för mig var det verkligen ögongodis! Särskilt skulpturerna. jag tycker det är otroligt med just att jobba i 3d. Att återskapa något som ser så levande ut!
Alltså, det är så mycket att lära sig och så roligt! Jag kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna lära mig tillräckligt, samtidigt som jag känner att jag lärt mig mer dessa tre dagar än jag gjort på hela sommaren. Jag kommer att bli så nördig när den här utbildningen är över. Ursäkta i förväg! (Livia somnade om, men nu måste jag gå upp och väcka henne, det är dags att göra oss redo för dagen!)
Här lärde vi oss lite om hur linoljefärg krackelerar! Så intressant! Det ska bli häftigt att lära sig att se vilken typ av färg som använts på olika ytor. Det är något jag velat kunna länge!
#1 - - Inger:

Jaaa snälla bli nördig på bloggen! :) Så får vi som läser lära oss lite om återbrukat och tak. Det här konstnärshemmet har lagts på önskelistan över besök. Jag älskar konstnärshem, konsthem och konstnärskolonier. Så imponerad över de människor som tänkt förbi personliga arv (med eller utan barn) och ger framtida generationer glädje.

Svar: Underbart!! :-D
Annie Brickman