När vi varit på begravning
Idag har vi haft en så fin men känslosam dag. Det började med att vi vaknade på hotell och jobbade några timmar innan det blev dags att åka på begravningen av Adams farmor. Hon blev 91 år och det var en lång process innan hon somnade in, så det var ingen chock. Hon har uttryckt i många år att hon är redo, att hon ville somna in, så på sätt och vis var det vackert att hon äntligen fått ro. Samtidigt är det alltid jobbigt för de som är kvar, även om den som somnat in ville det.
Det var i alla fall en väldigt fin och personlig ceremoni där familjemedlemmarna gjorde fina insattser. Ett barnbarn sjöng, en annan läste ur bibeln. I och med coronapandemin var det bara familjen med respektive där, och några barn. Men för att vara sambons släkt så var det verkligen en liten skara som samlades för att ta farväl. Begravningskaffet efteråt hölls i en fantastisk byggnad som jag tror hette Hossmo gård. Vi hade den helt för oss själva. Byggnadsvårdsstudenten i mig blev helt galen av alla fina detaljer som bevarats eller återskapats och jag ångrade att jag inte hade den "riktiga" kameran med, men tog bilder med mobilen.
Här fanns det vackraste pianot jag någonsin sett, även om det var väldigt ostämt. Sambon och de kusinbarn som var med testade det. Jag kom på mig själv med att titta efter Livia stup i kvarten. Jag är så van vid att hålla uppsikt på ett barn att det kändes jättekonstigt att vara i en samling människor och faktiskt kunna slappna av.
Huset var som sagt fantastiskt, och i väntan på att kaffet skulle serveras tog jag en sväng och kikade på det. Häftigaste av allt var nog ändå toaletterna. Ja, ni läste rätt. Toaletten. En av dem var supergammal och det vore kul att veta hur gammal toalettstolen faktiskt var. Jag har aldrig sett en toalettstol i bruk av en sådan modell förut, bara replikor. Så jag var tvungen att ta kort! Sedan hade dem en gammal komod som handfat, ombyggd för ett bra tag sedan och inte sådär trendigt som det är nu. I en nyare del av huste fanns modernare badrum men jag blev förvånad över att se papperstapeter därinne! De hade satt glasskivor över tapeten omkring handfatet. Jag var tvungen att ta bild på det också, för det var så udda. Inte alls min smak, men så kul detalj!
När kaffet och maten serverades tog tiden att ta bilder slut, utan det blev en fantastisk stund där vi satt och pratade om minnen. Även om vi var uppdelade i små bord där familjerna satt ihop, så blev det ett skönt sorl av samtal mellan borden, och öven jag, som bara träffat Ingvor en enda gång, satt och torkade tårarna. Jag har skickat brev till henne sedan långt innan jag träffade henne, först bara julkort från mig och Adam, men senare bilder från vårt liv ihop och mycket på Livia. Den lilla tant jag kände är bara en skugga av den människa de andra i rummet kände, höll av och älskade. Ändå tyckte jag verklgen om henne. Jag har så fina minnen av besöket hos henne, hur hon höll Livia i famnen och hur kärleksfull hon var mot Hollie. Jag grät delvis för att jag inte fått lära känna henne, delvis för att det var så känslosamt att se människor jag faktiskt känner så ledsna, och delvis för att tankarna gick till mina egna nära och kära. Till farmor och farfar och till den hisnande känslan av hur det måste vara att förlora sina föräldrar. För hur gammal man än är så är mamma och pappa ändå människor man minns som unga, starka och friska. Jag saknade verkligen Livia när jag satt i kyrkan och på begravningskaffet. Tänkte förundrat att hon en dag kanske sörjer mig så som sambons fastrar sörjer sin mamma. Jag hoppas att Livia och hennes syskon också kommer kunna skratta mellan tårarna och berätta lustiga historier från sin uppväxt när den dagen kommer.
Det blev ganska sent, och sedan satt vi och jobbade en stund innan vi gick och åt. Vi hittade ett jättemysigt ställe, där sambon varit förut och ätit lunch. Det var fantastiskt, om än lite dyrt. Men vi kände att det var vår sista chans till en riktig dejt på ganska lång tid. Imorgon träffar vi vänner, sedan åker han och när han kommer tillbaka, så är det dags för vårt förlovningsväventyr. Sedan har vi nog bränt alla chanser till barnvakt på ett bra tag i och med den här resan och förlovningsäventyret, så vi förväntar oss inte att få chansen att gå ut så här på tu man hand före nästa bebis kommer. Om vi hinenr, så blir det en glad överraskning!
Även på detta ställe tog jag en bild på toaletten. Jag skrattade gott åt skylten. Ifall ni inte ser, så står det "TVÄTTA HÄNDERNA!" och på bilden syns Anders Tegnéll. I väntan på maten ringde sambon sin mamma och vi fick höra Livia tjattra i bakgrunden. Hittills har allting gått jättebra. Just nu är hon med sin farmor och jag blir inte alls förvånad om hon blir bortskämd med kärlek och roliga musikvideos på hennes padda. Det hör till när man är hos sin farmor.
Att ta bilder på maten var dock extremt omöjligt, då lampan satt precis över bordet och mobilens skugga hamnade i vägen. Men jag var ändå tvungen att ta två riktigt fula bilder på den. Det var nämnligen supergott. Sambon tog rökt anka och jag någon typ av flankstek. Servicen var grym och maten var kanon. Det var så mysigt att sitta där medan himlen mörknade över vattnet utanför, med en blomma på bordet och ett ljus. Vi skojade om att det var så perfekt, att vi om livet vore en film skulle bli påkörda efteråt. Men som tur var är livet ingen film och vi gick tillbaka till hotellet i lugn och ro utan missöden.
Sedan blev det en helkväll i spaet där vi pratade med trevliga människor i många timmar innan vi återvände till vårt rum, för ytterligare några timmars sista minutenjobb. Sambon har en deadline tils imorgon, men det var värt att sitta uppe sent! Vilken känslosam dag. Döden gör en väldigt ödmjuk mot livet. Man uppskattar sina andetag så mycket mer när man vistas i skuggan av döden.