När Annie...

Jag skickade precis in sista uppgiften för första delen av terminen. jag borde vara trött, borde gå och lägga mig. Klockan är över midnatt men jag har så mycket stress i kroppen just nu. Imorgon ska jag handla, baka och städa - och träffa en fjärde mäklare. Vid tio på kvällen idag lade jag bud igen på ett av de två hus vi tittat på, Hogrän. Det är en underlig blandning av känslor. En enorm maktlöshet och enkänsla av att vara totalt överväldigad. 

 

Vi har lagt villkorat bud med att vi måste sälja vårt hus vid köp av gården. Skulle vi faktiskt bli godkända innebär det panik - vi måste färdigställa sjukt mycket saker innan fotografering, besiktning och visning. Det är allt vi kan göra och risken är att säljaren inte är intresserad och vi blir nekade. Då är det bara att slutföra allt ändå och hoppas att ett liknande hus kommer ut snart igen, för vi behöver flytta före hösten. Både för att jag ska kunna försörja mig och för att barnen ska få en lugn förskoletid och slippa en massa byten. Sedan vill jag inte stå ut en vinter till i ett hus med så lite förvaring på så många personer, samt att fem pers ska dela på en toalett. Mentalt har vi redan flyttat ut. Vi älskar vårt hus, men vi har vuxit ur det.

 

 

Jag har börjat med så mycket saker. Försöker göra något hela tiden. När William sover en kort stund kan jag påta i trädgården, bära sten, bygga rabatter, återställa gräsmattan... när han är vaken kan jag packa ner saker vi inte behöver eller använder så ofta i kartonger. Städar. Försöker att inte tänka. Vi är bara två budgivare, men det står så mycket på spel för oss. Det är så mycket att göra oavsett vad som händer. Huset vi hittat har så mycket möjligheter. Det är precis det projekt vi drömt och och pratat om så länge, men det är också en stor utmaning och investering. Och det dök upp precis innan vi var redo. Men om det är menat, så händer det. Vi har inte göra så mycket mer än att göra oss redo för försäljning hur det än blir.

 

Om vi inte får köpa för att det är villkorat spelar det ju ingen roll vad buden är. Och går det över vår maxbudget är det ju inte möjligt. Det är bara att vänta och se och förbereda detta huset, samtidigt som det är en jobbig balans. Hur tillfälligt vill och kan en barnfamilj leva? Hur mycket har man bort utan att det påverkar barnen negativt? Deras studsmatta, rutschkana? Tänk om vi bor hela sommaren här, då har det försvunnit i onödan. Men om det blir försäljning nu skulle de ha flyttats igår för att gräsmattan ska bli så säljbar som möjligt.

 

 

Jag önskar att jag kunde kalla in ett helt gäng med kompisar som kunde hjälpa oss att bli klara, men jag har dels svårt att be om hjälp, dels är våra kompisar hantverkare och det skulle kännas helt fel att be dem komma in på sin lediga tid och hjälpa till. Istället får jag jobba sena nätter och långa dagar, försöka "multi-taska" utan att tappa bort mig själ så som jag gjorde under renoveringen. För det viktigaste är tiden med familjen och att leva i nuet, inte i någon dröm om vad som kan hända. Fokusera på födelsedagar och den kommande jämtlandsresan, acceptera att det inte blir perfekt, utan att vi får acceptera att vi inte kan göra allt. Att tiden inte finns. Vi kommer inte hinna slutföra allt vi påbörjat och planerat. Vi kommer få kompromissa med hur vi lever kommande månaderna. Så håller vi tummarna på att när hösten kommer, då har vi flyttat. Förhoppningsvis till Hogrän, men hur det än blir kommer det att bli jättebra. 

 

Det kommer att bli bra.