När Annie...

Jag skrev för några veckor sedan att världen vände sig upp och ner. Jag är av den kalibern att jag uppriktigt tror att alla förändringar leder till någonting bättre. Att även den svartaste dag kan gry till en vacker morgon. Och den här nyheten, om att min mamma flyttar, var ingen dålig nyhet. Det var bara plötsligt, och jag, som befinner mig på andra sidan jordklotet, kände en enorm maktlöshet av att inte kunna hjälpa till alls. Men man kan bara focusera på vad man kan göra, så jag satt och kikade på förråd att hyra för mina grejor därhemma.

Sambon kikade över min axel. "Vad gör du?".
"Jag tittar på förråd - self storage, du vet, jag behöver någonstans att ha mina grejer nu när mamma flyttar."
"Men varför då?"

"Ja, vad ska jag annars göra av dem? Det blir bara dyrt och omständigt om mamma ska frakta allt till Jämtland och för mig att frakta tillbaka allting igen."

"Men du vill ju inte bo i Göteborg."

Jag tittade på honom, uppgivet, ni vet, som man gör med någon som inte begriper sig på ens tankar. "Nej, men vad ska jag annars göra? Jag har ju ett jobb där och jag står ju i bostadskö sedan typ stenåldern, så det borde inte ta alltför lång tid att få tag på lägenhet."
Han tittade tålmodigt på mig. "Du vill ju flytta till Gotland?"

"Men det kan jag ju inte!"
"Varför inte då?"

Och när han besvarat alla mina "därför att..." med "...fast vi löser det" så var väl egentligen det hela ganska självklart. När jag återvänder till Sverige (vilket borde bli någon gång nästa sommar) så flyttar jag till Gotland. Så nu i sommar kommer mina ägodelar forslas tvärs över landet och över havet att förvaras på min drömö i väntan på att jag kommer hem igen. Och det känns så otroligt bra. Så om ett år, ca, flyttar jag till Gotland för att starta eget som bröllopsfotograf. Vet ni vad man gör med drömmar man vill ska slå in? Man börjar kalla dem för planer, och gör en karta dit.