När man öppnar upp mer om kärleken

 

Idag är det ju alla Hjärtans dag. Jag har ju öppnat upp lite mer och mer varje sådan sedan jag och sambon flyttade ihop. Jag brukar fundera kring det här med relationer och med hur offentlig ens relation är när jag läser stora bloggar. Vissa kan vara riktigt utelämnande, andra sjukt hemlighetsfulla. Och jag visste redan när jag och sambon smög med vår relation att jag en dag ville kunna vara öppen med den även på bloggen. Det här med hemligheter har aldrig varit min grej. Jag glömmer bara bort dem och det finns ytterst lite, om ens någonting, som jag skäms för.

Jag läser själv andra bloggar för att utveckla mig själv. Jag tror att man kan göra det om man läser, lyssnar och håller ögonen öppna vad man än gör i livet. Jag läser bloggar för att bli inspirerad, för att få insikt & djupare empati för andra människor, för att få en glimt av andras världar och synsätt, för att få ett perspektiv på mitt eget liv och för att få känna igen mig. Så därför tycker jag att det är viktigt att jag i gengäld för det jag får av andra, kan ge tillbaka lite och kanske inspirera, hjälpa eller ge en tankeställare till någon annan därute. Kanske kan jag, om jag är öppen nog, få någon annan att våga säga de där magiska orden till sin partner trots rädslan att inte få höra dem tillbaka. Kanske kan jag ge perspektiv till någon i en osund relation så att dem kan förbättra sin relation eller avslutad den och ge sig själv en chans att hitta en sund kärleksrelation. Kanske. För det fanns en tid då jag trodde att kärlek var vilda gräl och tårar varannan dag, och att det var så det såg ut för alla. 
 
Den här listan med frågor hittade jag hos en annan bloggare och jag kände att den är perfekt så här på alla hjärtans dag. Sedan lade jag till några mer.
 
Sambon och jag för ett halvårsedan / Sambon för ca 5-6 år sedan, Pre-beard & hair.

1. Hur länge har ni varit ihop?

Vi har inget datum. Hur sätter man egentligen ett datum på en relation? Vi växte ihop så långsamt och tillslut var det liksom bara självklart att det var vi och att relationen vi hade var av karaktären kärlek och inte längre en djup vänskap. Jag flyttade in till honom i hans studentrum i USA den 23 Juli 2014, och så flyttade vi till ett nytt, gemensamt eget rum i en annan lägenhet tio dagar senare. Det är där vi bor idag, i skrivandets stund. Så för den som söker ett datum kan man officiellt påstå att vi i alla fall var någon form av par den dagen, och det är väl ungefär 2,5 år sedan. I sommar har han funnits i mitt liv i 10 år och vi började väl gå från vänskap in på djupare vatten 2012 när vi hade den bästa sommaren någonsin tillsammans. 

Bild tagen av Nick P några månader efter att jag flyttat till USA. 

2. Hur träffades ni?

Jag klev in genom dörren till studentlägenheten jag hyrde när jag var sexton år. Jag skulle dela den med två främlingar, en friidrottstjej och en simmarkille medan jag gick på gymnasiet. Han var simmarkillen. Första gången jag såg honom var ett par dagar efter att jag flyttat in. Han kom hem under morgonen medan jag var ute, och satt där i sitt rum med öppen dörr när jag kom hem. Jag skrämde nästan slag på honom, men redan den dagen lade vi grunden till en djup vänskap som bara blev djupare och djupare med åren. Han var den första killen jag någonsin verkligen pratade med.

Ni vet, killar i sjuttonårsåldern... dem är antingen så testosteronstinna att dem inte kan hålla blicken på ens ögon, än mindre hålla koll på ett samtalsämne med en tjej, eller så är dem för intresserade av sitt för att ens tänka tanken på att föra djupare konversationer med tjejer. Men den här simmarkillen var annorlunda. Blicken rakt in i mina ögon, så ärlig och så intellegent att jag kunde försaka en hel natts sömn och istället sitta och prata om livet efter detta, jordens balans eller varför anarki inte skulle fungera i verkligheten. Ingen kan prata eller lyssna som den här simmarkillen.

 Två favoritbilder; en när vi är i olika världar på samma plats, en där vi njuter av varandras närhet.

3. Vem var intiativtagaren?

Ingen av oss, höll jag på att säga! Jisses, det tog oss många år att bli ett par. Vi träffades 2007, och först 2012 gick vi på vår första dejt. Men då var det han som tog intiativet och bjöd över mig till sin ö, Gotland, där jag föll handlöst för både honom och ön. Det tog lång tid att komma fram till vart vi är idag; vi bägge dejtade andra, hade andra förhållanden. Våra drömmar var för olika och vi bodde långt isär. Vi hade kontakt hela tiden, och det fanns hela tiden en ömsesidig undran om vad som kunde ha hänt, om inte...


Så fort jag blev singel 2012 skrev han till mig och vi beslutade att ses när han var hemma över sommaren. Sedan var det jag som tog första steget väl på plats, för då plötsligt var han en riktig gentleman... haha! Han var den som skrev mest eller ringde till mig, utan tvekan. Han klagade en gång på att det var på det viset, så då ringde jag och han blev sjukt orolig att någonting allvarligt hänt, för varför skulle jag annars ringa? Efter typ tjugo minuter i skype lyckades jag få honom att inse att ingenting var fel. Efter det vågade jag definitivt inte spontanringa, men jag blev duktigare på att skriva till honom.

 

4. Skedde några komplikationer? 

Så många. Vi bodde i olika länder. Vi hade helt olika drömmar. Vi kom från väldigt olika bakgrunder. Vi tog många viktiga steg 2012 but we were... nu började jag att skriva på engelska eftersom min roomie kom in. Jag och språk. Jag har svårt att hoppa emellan. I alla fall: Vi var inte redo för varandra då. Vi hade inte hittat oss själva och kunde inte ge varandra mer. Jag litade inte på honom och det gjorde inte han själv heller. Vi var inte redo, även om vi ville, hur mycket vi än tyckte om varandra. Han velade en hel del mellan 2012-2014. Han kämpade med extrem hemlängtan samt en längtan att vara med mig, och en önskan att gå vidare samt leva livet i Kalifornien och ta chanserna som dök upp där. För att inte bli sårad behövde jag en paus från honom: Han bodde i USA, jag i Sverige och våra liv passade inte ihop. Jag bröt därför sommaren 2013 och vi hade varsit förhållande på olika håll under ungefär lika lång tid under den perioden. I ett halvår hade vi väldigt lite kontakt alls. Sedan när mitt förhållande började fallera och jag fick en hemsk chef som fick mig att tappa glödjen i jobbet jag hade, fanns han där och plockade upp mig, satte griller i huvudet på mig om en flytt utomlands och att följa mina drömmar. 

5. Hur skedde dejtandet?

Som vänner hade vi ju varit ute, käkat och sett filmer sedan dag ett. Som vänner under gymnasietiden såg vi House och Scrubs ihop. När jag sedan blev singel många år senare var han ju i USA, så vi dejtade ju inte direkt. Det började via skype, timlånga samtal. Vi kunde sitta fyra timmar i streck och prata. När vi sedan började dejta på riktigt kunde det vara vad som helst. Vi gick på teater under stjärnorna i Roma klosterruin. Vi köpte med oss sallad som vi åt vid havet. Vi bilade runt till vackra platser och bara satt tysta tillsammans. Än idag är det så vi gör. Vi går ut och käkar någonting, eller gör en picknick. Vi lagar mat ihop och äter den lite vart som helst. Ser på bio eller går på teater, tar promenader eller åker på korta utflykter, ofta med kamerorna som sällskap. Vi hikar eller joggar tillsammans. Vi är mycket bättre på att dejta nu än vad vi var förr! Ni vet, med 10 års vänskap i ryggen lär man känna varandra och vilka intressen man delar, och ju mer man tränar på någonting, ju bättre blir man! 

6. Hur blev ni ihop?

Jag beslutade mig för att flytta till USA och förverkliga min dröm om att bli fotograf. Han skulle egentligen flytta hem efter att ha studerat där i flera år, men han bestämde sig för att stanna. Så flyttade vi ihop. Pang på. Vi flyttade ihop och köpte gemensam bil redan innan vi ens kallade oss för ett par. 

7. Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?

Han. Många gånger, dock tog det några år innan han sa det i nyktert tillstånd. Men jag väntade ut, fast besluten att inte vara "så tjejig" eller "needy" och säga det först. Det var riktigt fint när han efter nära tre månader boende ihop faktiskt vågade säga det utan öl i kroppen. Det var ett väldigt speciellt ögonblick och jag tror att jag råkade säga "äntligen!" istället för "Jag älskar dig också".
"Vaddå äntligen?" undrade han.
"Det var första gången som du sa det" svarade jag.
"Det var det väl inte?"
"Jo, när du är nykter."
"Meh. Du vet ju det ändå."
"Jo, men det är fantastiskt att få höra det. Jag älskar dig också, förresten."

Sedan dess har jag sagt det tusentals gånger för att ta igen den förlorade tiden. Nej, riktigt så är det inte. Vi säger det väldigt sällan till varandra. Jag säger "Åååhhh... jag tycker om dig!" och han säger "du är så fin". Om kvällarna, sent när vi är ensamma, just innan vi somnar, då kan vi plocka fram sådana små magiska ord. För vi båda anser att dem är så magiska, så om man använder dem för mycket, så kanske dem tappar lite av förtrollningen. Vi ger varandra mycket komplimanger, men jag är inte ens säker på att vi säger "jag älskar dig" till varandra en gång om dagen. Jag har dock märkt att vi säger det mer och mer, oftare och oftare...

 

8. Bor ni ihop?

Ja.

9. Vad är hans bästa sidor?

Det här skulle jag säkert kunna skriva en hel bok om, och han skulle älska att få läsa den. Det finns ingenting han tycker mer om än när jag analyserar honom. Han älskar att få beröm och kritik, framförallt älskar han att få bli studerad och analyserad. Det är ganska roligt. Han kan ofta fråga någonting i stil med "Vad tycker du om min matlagning. Varför då? Hur menar du då? Varför är det bra?". Det värsta han vet är att få en enkel komplimang, till exempel: Vad söt du är. "Varför då?" undrar han alltid. Det leder till de mest fantastiska samtal ni kan tänka er.

Han är otroligt smart, så omtänksam och varm. Vi har de bästa dialogerna och vi kan prata i timmar om allt från grönsaker till vad som händer efter döden. När jag mår dåligt tar han hand om mig, på ett sätt som gör att det känns som om han vet mina behov bättre än vad jag gör. När jag har migrän smyger han upp och drar för fönstrena så att jag kan ligga ostört och i mörker, kommer med vatten, tabletter och sedan när jag är redo, med kaffe, utan att jag bett om något av det. Jag har aldrig mött en mer kärleksfull eller omtänksam människa.

 

10. Och sämsta?

Han är ensambarn, uppvuxen på landet, så det här med kommunikation är inte en helt inövad kunskap alla gånger. Vissa saker som vi andra människor tar för givet och kallar "social kompetens" kan gå honom helt förbi. Vi är nu några år in i vår relation och han nu börjat lära sig mer och mer om att till exempel höra av sig, dela och involvera. Men i början kunde jag bli riktigt irriterad, när han till exempel sa "jag är hemma snart" och sedan var borta i fem timmar till utan att svara i telefon. I hans värld dök någonting viktigt eller intressant upp. I min värld kunde han ha råkat ut för en olycka eller så, annars sms:sar man ju i alla fall och säger att man blir sen...

11. Vad bråkar ni om?

Det här är för mig en väldigt viktig fråga, för jag tillbringade en lång tid i en väldigt bråkig relation och då trodde jag det var normalt. Jag och min nuvarande sambo har bara haft ett fåtal riktiga bråk, medan varenda vardagsdetalj blev till ett regelrätt bråk när jag bodde med mitt ex. Först måste man definiera ordet "bråk". Jag hade en lång relation med en kille 2008-2012 och där var ett bråk något som slutade i att jag sprang hemifrån eller låg och skakade i panikgråt på golvet i duschen där jag låst in mig. Det var inte vackert. Mitt ex gnällde och klagade konstant på mig, och med honom kunde jag gråta och skrika över ingenting - jag var en person som inte exsisterar idag. Jag är av naturen väldigt känslosam och hetlevrad, så i kombination med fel människa fungerar inte jag. Mitt ex kom från en bakgrund där man förolämpade varandra varenda dag, kallade varandra fula ord och skrek så fort man hade olika åsikter. Det var en chock för mig men så småningom anammande jag det beteendet. Ju skörare jag blev, ju mer stressad blev jag, och sedan var det bara en enda ond spiral. Jag var så skör och känslig att jag brast i tårar eller flykt för ingenting.

Med min nuvarande sambo är ett "bråk" en argumentation som går fel där antingen jag börjar gråta eller han blir arg. Under alla de åren jag känt honom har jag bara sett honom riktigt arg en handfull gånger. Vi debatterar ofta och kan ha vilka diskussioner, men där finns aldrig någon ilska och aldrig några höjda röster. Han fick ärva en tjej som var så van vid att bli sårad att det var en förväntan. Jag tolkade allt han sa eller gjorde som om han var mitt ex, och efter vårt första gräl satte han sig ner med mig och frågade: "Annie, hur vill du att jag ska göra när du blir så rädd?". För jag hade ett beteendemönster som var så invant; jag reagerade med panik så fort jag hörde ord som kunde vara sårande, och ville fly. Mitt ex lät mig inte fly utan tvingade in mig i hörn tills jag var totalt krossad, så jag förväntade mig att bli jagad och krossad vid varje diskussion som verkade gå åt fel håll. Vi pratade om det. Det var svårt. Att bryta mönster, lära känna sig själv. Efter mycket funderande svarade jag: "Jag vill att du kramar mig". Så där mitt ex följde efter mig och hånade mig, debatterade eller kallade mig saker, kommer min sambo bara med en stor, varm famn. Under de år vi haft har vi därför aldrig haft något bråk som liknat dem jag och mitt ex hade. Våra bråk ser helt annorlunda ut och inträffar, om man slår ut det, kanske en gång i halvåret. Och det var mest i början, innan jag tagit mig ur de dåliga vanor jag hade, då jag skrek och grät, som vi faktiskt bråkade.

Men vad är vi oense om? I början var det mest hans "ensambarnfasoner", som att inte meddela om han blev sen, inte meddela mig sitt schema, inte respektera min tid och att till exempel bara laga mat till sig själv när han var hungrig. Numera är han jätteduktig på att höra av sig (Nåja, mycket bättre!), han lagar alltid flera portioner (så finns det matlådor även om jag inte äter) och han förstår numera att min tid är lika viktig för mig som hans är för honom. När vi "bråkar" numera, så är det ofta kommunikationsproblem som har med språkbruk att göra, att vi inte förstår vad den andra säger och att vi blir frustrerade när den andra inte förstår vad vi menar - vilket i slutendan nästan alltid visar sig vara exakt vad den andre också argumenterade för. Vi älskar att debattera och att munhuggas kärleksfullt, men vi bråkar verkligen extremt sällan och det är inte för att vi är supermänniskor, utan för att vi bägge två verkligen försöker kommunicera med varandra.

Jag kan helt ärligt inte minnas senaste gången vi bråkade - på det där skrikiga viset. Jag tror det var fjärde juli förra året, men jag är inte helt säker. Det värsta bråk vi någonsin hade var förra våren, strax efter att jag bevittnat en hemsk olycka. Det var ett bråk som vi behövde ha, för det fanns saker vi inte kommunicerat tillräckligt bra till varandra. Bråket handlade om att bry sig och kunde uppstå på grund av olyckan jag just bevittnat och känslorna det bragt fram, på grund av hög värme och en irriterad grupp där sambons ensambarnfasoner skapade en situation som kunde ha blivit livsfarlig. När vi försökte kommunicera om det brast det för att jag inte lyckades få honom att förstå min rädsla, och han avfärdade mig som sjåpig. Jag misstolkade hans ointresse och arrogans som att han inte brydde sig, och med tanke på att situationen i min värld handlade om liv och död krossade det mig totallt. Istället för att krama tänkte han vänta ut min ilska, men då tolkade jag det verkligen som att han inte brydde sig. Det här bråket visade oss verkligen hur viktigt det är att man är öppna med varandra och vad man känner, varför och hur det får en att reagera. Det är så lätt att misstolka. Det här bråket kunde ha brutit isär oss, men istället bröt det loss all tvivel på våra känslor för varandra och förde oss närmare än någonsin. Vi hittade en trygghet att stå på tillsammans, lärde oss att ta ett djupt andetag och fråga "varför" istället för att anta att vi redan visste. Och att "vänta ut" varanfdra är det allra värsta man kan göra.

Senaste gången han gjorde mig upprörd var när jag upplevde att han pressade mig på ett väldigt negativt sätt när vi diskuterade ett framtida företag. Det var i December och hans pappa med familj var på besök och vi diskuterade framtiden. Jag hade en idé som jag delade trots att jag inte riktigt var redo. Eftersom jag var osäker och det var någonting nära mitt hjärta var jag väldigt känslig. Sambon blev väldigt ifrågasättande och ställe en hel del riktigt konstiga frågor, men menade inget illa. Han förstod bara inte att han pressade mig för hårt eller att det krävts mycket mod för mig att ens berätta om min idé. Hans hårda sätt att bemöta mig där fullständigt krossade den gnista av drömmar jag hade i mig. Men den gången blev det aldrig något gräl. Det slutade med att jag mitt i diskussionen bröt ihop, han tröstade mig och jag fick förklara hur jag upplevde sättet han ifrågasatte mig på. Det blev istället en riktigt fin stund och jag fick utrymme att sätta ord på mina tankar utan att känna mig som ett vittne i vittnesbåset. Ytterligare en situation som bara uppstod på grund av brist på kommunikation.

 

 

Vi pratar med varandra nu istället för att bråka. Det startade med några enkla regler som kanske låter konstiga men som fungerar förvånandsväckande bra. Bråk brukar ske när man är stressad, trött eller hungrig. Så vi brukar undvika att bli för hungriga; han skickar mig i säng när jag är trött och när han är trött bäddar jag ner honom. Stressen försöker vi också minska på, men det är den svåraste biten. När tonen mellan oss hårdnar frågar vi varandra om vi ätit, sovit eller om vi är stressade. För i 99,9% av alla fall man blir irriterad på sin partner, så är det egentligen inte partnern man är arg på. Det är bara hen man tar ut ilskan på, när man kommer hem slutkörd efter en hård dag, man har huvudvärk och är hungrig eller trött och ilsken efter att ha suttit i bilköer eller lyssnat på ett debattprogram om politik. Vilket inte är bra för relationen! Hittills har vi aldrig haft ett gräl eller ett bråk om någonting som faktiskt handlar om disken: det handlar om att man är trött och grinig och att se diskberget får bara bägaren att rinna över. När man väl tar ett djupt andetag och funderar en sväng extra på varför man blir arg, är det lättare att se förbi disken och ge varandra en lång kram för att sedan ta disken tillsammans. Inget bråk, dagen blir bättre och stressen lättar. Vi har våra riktlinjer:


Reglerna vi har är att 1) Aldrig somna ovänner. Man löser allting och sedan somnar man tillsammans. 2) Vi frågar varandra om vi ätit, sovit eller stressat. Stress påverkar humöret och får en att överreagera på saker man annars inte anser viktigare. För är verkligen disken viktigare än att man har roligt med de man älskar? Stress gör det lätt att prioritera att vara ilsk mot dem man älskar över disk, istället för att göra det trista roligare med dem man älskar. 3) Vi bekämpar känslomässiga avstånd med närhet. Om jag är stressad, eller om sambon tror att jag är på dåligt humör, så håller han bara om mig tills jag slappnar av. Och fungerar inte det, så pratar han bredare Gotländska med mig. Då är det helt omöjligt att vara arg längre! Är han stressad, så brukar jag massera honom och sedan bara ställa mig och hålla armarna om honom tills han vill lägga sig ner och prata om det. Även om man ofta tror att man vill vara för sig själv när man mår dåligt, vill man innerst inne bli sedd, hörd och älskad. Ingen vill egentligen gapa/skrika, eller bli gapad/skriken på; tvärtom är det ett säkert sätt att döda kärleken och att se till att man slutar försöka. Det är som en superfylla: man mår bra i ögonblicket men förjävligt efteråt.

Jag var tidigare i en väldigt destruktiv relation och trodde att det var normalt att skrika på varandra varannan dag. Nu med min sambo vet jag att det aldrig finns anledning att höja rösten till någon man älskar. En kram fungerar tusen gånger bättre och kan aldrig, aldrig göra ont.

 

12. Vad gör ni när ingen annan ser?

Kramas. I mängder. Och ser på TV-serier. Just nu "Lie to me" på Netflix. Fast vi kramas när folk ser också. Vad vi egentligen endast gör när ingen ser är nog rätt uppenbart men inte så rumsrent att skriva om...

13. Vad ger ni varandra för komplimanger? 

Det är mest "Tack för att du XXX, det gjorde mig jätteglad" eller "Du är så himla fin som XXX". Vi brukar uppmärksamma vad den andre gjort med vad vi kände när vi såg det. Väldigt sällan händer det att vi berömmer varandras utseende eller person. För det har vi redan gjort så många gånger att det bara blir tjatigt. Då och då kommer de där perfekta ögonblicken då man kan berätta för den andre hur vacker hen är från insidan och ut, men till vardags är det mest beröm för vad vi gjort.

14. Vilken är din favoritbild på honom?

Jag har antagligen tusentals favoritbilder på honom, men här är en som jag knappt kom ihåg att jag tog förrän jag letade bilder till den här inlägget. Jag kommer ihåg hur kär jag var i honom när den här bilden togs. Det var bara dagar efter att jag landat i USA första gången och jag var sådär tokigt nykär och hela världen glödde av guld och varma känslor:
Sambon 2014 <3 

15. Och på er båda?

Den här bilden togs bara dagar senare och vi var så fnittrigaDet är första bilden som någonsin tagits på oss två tillsammans, trots alla år av vänskap som runnit mellan våra fingrar. Han var så stolt över mig och ville inte säppa taget, och jag tänkte "Fan, och jag som glömde sminka mig idag!" när bilden skulle tas. Nykärlek. Oslagbar känsla.

16. Vad ger han dig mest beröm för?
 
Min livsglädje och mitt driv. Han pratar ofta om hur stark jag är, hur han tycker att jag resonerar och argumenterar logiskt och filosofiskt. Han pratar alltid om hur stolt han är över min positiva inställning till livet och min enorma (i mina ögon för stora) kapacitet att känna. Jag kan gråta över allt och inget, jag är väldigt empatisk och känslosam och det beundrar han, eftersom han uppfostrades i en grabbig miljö där man inte grät och inte direkt pratade känslor. När han pratar om mig får han mig att låta som världens finaste människa och jag kan bli avundsjuk och vilja träffa denna supermänniska han älskar så mycket, haha!
 
17. Vad ger du honom mest beröm för?
 
Hans lugn och hans sätt att bara se det fina i allting. Han påstår att han kan bli stressad men han visar det aldrig. Han går lika lugnt till jobbet när han är sen som när han är tidig, tar sig tid att äta och göra sig i ordning om han försovit sig och säger alltid att "Det är okej, det är som det är". Han gör det bästa av alla situationer och får mig att skratta istället för att stressa över småsaker som egentligen är betydelselösa i långs loppet. Som den där disken. Han blir aldrig irriterad över någonting utan skakar av sig det mesta. När han väl blir stressad så gör han inte som jag (irrar runt som en tokig höna, tappar och slår omkull saker och springer istället för att gå) utan han sätter sig ner helt stilla och går in i sig själv. Han får inte mycket gjort, men å andra sidan, det enda jag lyckas med när jag är stresssad är att ha sönder saker, så hans taktik slår min alla gånger. Jag önskar mig en släng av hans lugn och vänlighet mot allt. Framförallt hur snäll och omtänksam han är mot andra och sig själv. Jag är väldigt omtänksam mot alla andra men sällan mot mig själv. Men han lärde sig i lumpen att ta hand om sig själv först och sedan andra, och det beundrar jag. Det gör honom till en klippa, och i stort sett alla som känner honom brukar halvskoja om att han är en "supermänniska." Vilket är lite roligt, för han läste en gång en bok som hette "konsten att få mentala superkrafter", så det ligger något i de där orden...
 
18. Hur muntrar han upp dig?
 
Han pratar extrem Gotländska! Och så frågar han "vill du ha kafe?". Vilket jag oftast inte vill, men det gör mig så glad att han frågar.
 
Till vänster: sambons filmprojekt. Till höger: Mina fotoprojekt. Vi hjälper varandra!
 
19. Bästra tre råden du kan ge om förhållanden?
 
Här utmanade jag sambon. Vi skrev tre var:
 
Sambons råd:
- Skratta mycket. Ha roligt ihop. Man håste ha saker som för en samman, hobbies eller aktiviteter.
- Kramas. Lyssna på varandra och rör vid varandra.
- Dela med er av ALLT. Ju mer man vet om varandra, ju mer tillit och förståelse bygger man. Att lita på varandra är det allra viktigaste i ett förhållande.
 

Mina råd:
- Lär er att kommunicera. Det låter så enkelt men ack nej. Det tar tid och det kräver tålamod och styrka. Men det finns alltid, ALLTID anledningar bakom varje handling. Att förstå dem gör att man kan förstå, förlåta och acceptera varandra. Båda måste vilja kommunicera. Varför vara med någon man inte vill kommunicera med?
- Ha gemensamma intressen samt egna intressen. Man måste komma ifrån varandra ibland så att man får längta, men utan gemensamma intressen är det svårt att få vardagen att gå ihop och att känna samhörighet.
- Skapa minnen. Gör saker ihop, "dejter", resor, utflykter. Det skapar vackra minnen att se tillbaka på, samtalsämnen att prata om och jätteroliga stunder ihop att njuta av i nuet. Oavsett om det är en resa utomlands eller en promenad i närområdet, så binde våra historier oss samman.Det är också då vi lär känna varandra på djupet, när vi ser varandra i alla möjliga och omöjliga situationer. Alla kan vara romantiska och gulliga en dag då och då, men alla relationer bygger på en grund av vänskap och förståelse för varandra. ju mer tid man tillbringar ihop, ju bättre lär man käönna och förstå varandra!
 
20. Något du vill avsluta med?
#1 - - Inger:

Just nu sitter jag med en otrolig varm känsla i mitt hjärta. Så här det ska det vara! Ett mycket kärleksfullt och vackert inlägg 🌹💕🌹

Svar: Åh tack! <3
Annie Stumle

#2 - - Inger:

Förresten, jättebra det du skrev om ditt osunda förhållande! Har också gjort den resan. Den är inte rolig men man lär sig mycket, både under och långt efteråt. Precis som du skriver, kanske någon som läser får lite perspektiv och det är jättebra. Stort att du öppnar upp om det 💖

Svar: Tack <3 Jag tror att det är lätt att sopa under mattan, men det är ju viktigt att våga prata om. För mind el så gör den relationen att jag verkligen, verkligen kan njuta av min nuvarande sambo, för jag uppskattar honom så himla mycket mer! <3 Jag är så glad att du hittat din kärlek och inte stannade i det andra!
Annie Stumle

#3 - - Susanne:

En fantastisk läsning en lördagmorgon. Så härligt att ni har varandra och tar vara så väl på varandra. Det värmer verkligen en mamma att höra hur varm och snäll Adam är och att han kan ta hand om dig i svåra stunder. Jag är så oerhört stolt över han min köra son. Kram på Er båda

Svar: Hur kan han bli annat med så fina föräldrar? <3 Ni har gjort ett fantastiskt jobb. Han är verkligen världens finaste! Kram!!
Annie Stumle