När Annie...

Jag har träffat nyfödda bebisar tre gånger, sedan jag kom upp i vuxen ålder. Tre gånger har jag fått hålla de där små inte långt efter att dem kommt till världen. Fått stirra ner i skrynkliga ansikten och fascineras över de där pyttesmå naglarna som dekorerar starka miniatyrfingrar. De där läpparna, så små och så perfekta. Lyssna på de där knasiga, konstiga ljuden de gör. Dem är ju aldrig riktigt tysta. De grymtar och fiser och rör sig nästan konstant, även i sömnen. Det händer någonting i kroppen när man ser och håller i en så liten människa. Man blir ödmjukare. Tiden saktar ner och bara här och nu återstår. 

 

Tänk vad fort det går. Dem ligger där inne i magen, små mirakel man längtar efter och drömmer om. Sedan är dem ute, och verkliga. Levande. Inte alls drömska, utan uppfodrande och krävande, men på ett bra sätt. Det är otroligt hur fort det går egentligen, från mage till människa. Välkommen till världen, lille Pontus! Det var kul att träffa dig och få ta lite bilder på dig.