När Annie...

 

 

Barnmorskan hade alltså hämtat en ultraljudsmaskin på hjul för att kika hur bebis låg i magen. Den där ultraljudsmaskinen ville dock inte fungera, så efter en timmes försök, två barnmorskor och en läkare senare, fick vi vandra iväg till ett annat rum och göra ultraljudet där istället. Där konstaterades det inom loppet av några sekunder att vårt lilla barn låg i säte. Redan här började läkaren och barnmorskorna förbereda sig på att det skulle bli snitt, men jag och sambon förstod ju ingenting än. Vi var fortfarande helt inne på vändningsförsök senare under dagen. Jag hade ätit frukost någon gång mellan nio och tio, så vi fick veta att ett vändningsförsök tidigast kunde planeras in efter fyra-tiden. Jag tyckte hemskt synd om sambon, som var hungrig. Vi frågade om han kunde gå iväg och äta i matsalen, men det fick han inte för barnmorskan. "Din plats är här" sa hon bara, men fixade in en bricka med smörgås och juice till honom. Här borde vi väl börjat ana att det kanske var mer på gång än bara två timmars väntetid...

 

 

Jag fick lägga mig på britsen och vänta på att barnmorskan skulle undersöka mig, en ren rutinkoll på om jag öppnat mig eller inte. Jag tog det inte så seriöst, för det hade jag ju självklart inte gjort. Det var ju typ tre veckor kvar. Sambon ringde sin mamma för att be henne hämta Hollie, men var nog inte tillräckligt tydlig med varför. Klockan var 14:11 och det enda vi visste då var egentligen att den lilla låg i säte. Hans mamma satt dock dumt till med jobbet och bad honom ringa upp om någon timme.

 

När jag fick höra det bad jag honom ringa vidare till någon annan, för inte ville jag att Hollie skulle sitta i bilen i över en timma till. Jag var helt inställd på vändningsförsök efter klockan fyra, och tyckte att det redan var synd nog om Hollie som inte hunnit få någon riktig promenad. Så jag bad honom ringa sin pappas fru, som jag hoppades hade bättre möjligheter att komma förbi. Så kanske fem minuter senare ringde han till henne och berättade att vi låg på sjukhuset. Hon satt mycket bättre till och kunde komma in på en kvart. Under den kvarten blev vi undersökta och fick chockbeskedet: hela tappen var utplånad och jag var öppen en och en halv centimeter. Förlossningen hade startat och jag hade inte ens märkt någonting. I och med att jag dessutom hade värkar, så fanns det bara en sak att göra. Men det fick vi först inte veta, utan vi fick beskedet att barnmorskan behövde prata med läkaren och skulle återkomma, så vi satt och väntade i förlossningsrummet med den underbara sköterskan. 

 

 

Efter ett tag kom läkaren in igen. Hon satte sig hos oss och förklarade att på det här sjukhuset så föder man inte i säte om man kan undvika det, särskilt inte som förstföderska. På ultraljudet hade hon dessutom sett att bebisen sjunkit väldigt långt ner redan, så ett vändningsförsök nu skulle med all sannolikhet ändå misslyckas och bara leda till att vi stressade barnet. Vi blev informerade om att vi skulle bli snittade innan värkarna ökade mer i styrka. "När då? Ikväll? Efter fyra?" frågade jag förvirrat och tittade på klockan. Strax efter tre. 
"Nej, nu" svarade läkaren lugnt "Inom en halvtimma, skulle jag tro."

 

 

 

Någonstans här kom sambons styvmamma och på något magiskt vis lyckades vi byta så att vi hade väskan och påsen hos oss istället för i bilen, och hunden var på väg bort med henne. Jag förlängde vår parkeringstid och bytte om till en vit rock och nätstrumpor. Sambon fick operationskläder och vi blev förberedda på att åka till operationen. Jag skickade iväg några snabba sms till mamma och syrran, för det var ju tänkt att syrran skulle vara med på förlossningen. Hennes plan skulle landa dagen därpå, med gott om marginal till beräknat datum... så var planen i alla fall, planen som nu gick om intet. Ungefär tio över tre rullades vi iväg från förlossningsrummet. Med oss hade vi läkaren, en barnmorska och en undersköterska. Undersköterskan hade min kamera inställd på automatik och lovade att ta så mycket bilder hon kunde under förlossningen i min systers ställe. 

 

Så jag ställde in kameran på auto så att undersköterskan skulle kunna använda den, och så kördes jag upp mot ett operationsrum. Jag har aldrig någonsin varit så nervös som jag var just där och då... sambon vandrade bredvid mig i sina härliga skyddskläder, antagligen lika nervös och förvirrad som jag.