När Annie...

 

I operationssalen var det mycket folk, glada och härliga trots att större delen av dem var dolda bakom masker. Alla hälsade och presenterade sig. De hade just avslutat någonting annat, så det behövdes förberedas lite extra. I rummet var det iskallt, och jag hade bara den tunna rocken på mig. Jag började snabbt skaka av köld och antagligen lite nervositet. Ändå kände jag mig lugn. Lite nervös, men trygg. Jag hade Adam där och alla var så fina. Det var så god stämning. Jag fick en iskall tvätt på ryggen, som gjorde mig ännu kallare, innan dem satte bedövning. Fy vad ont det gjorde! Jag andades igenom det som om det vore värkar. Sambon höll min ena hand, och världens härligaste vårdpersonal höll min andra och instruerade mig i hur jag skulle sitta. Jag blev lovad en värmefilt så fort jag bedövningen var klar, och om och om igen fick jag förklarat för mig hur förloppet skulle bli. Jag kände mig trygg, men iskall och längtade bara efter att det skulle vara över.

 

 

Bedövningen spred sig snabbt. Jag fick hjälp att lägga mig ner och kände hur kroppen sakta ändrades från fullt närvarande till att det sprang myror i hela nedre delen av kroppen. De nöp mig och frågade vart det kändes. Det kittlades! Drapperiet drogs upp så att jag inte kunde se, och sambon satt vid mitt huvud och höll min vänstra hand. Vi pratade och tittade varandra djupt i ögonen. Det var så chockartat. Så helt annorlunda än vad jag någonsin föreställt mig. Det var ju inte så här det skulle gå. Jag kände både upphetsning över det som skulle ske, och sorg och förnekelse. Det här händer inte. Det var ju inte så här det skulle bli!

 

 

 

Det var inte ens obehagligt. Det var bara kallt. Iskallt. Jag skakade i hela kroppen men fick en värmefilt på bröstet så fort bedövningen börjat ta vid. Det var helt klart obehagligare att operera foten förra året. Det drogs och flyttades i magen, men jag hörde inga konstiga ljud över sorlet av röster, pipandet av maskiner och mina egna andetag. Det gjorde inte ont, utan var bara som någon form  av kylig massage. Sambon hade satt på skön, avslappnande musik och någonstans hörde jag någon säga "det där var ljudet av fostervattnet". Det kändes som en evighet från det att vi kommit in i rummet, men det gick egentligen väldigt fort. Jag och sambon hade en fruktansvärt fin stund när han höll min hand och vi log mot varandra medan vi berättade för varandra att vi snart skulle bli föräldrar. Och så gnydde någon till, ett protestljud som inte riktigt var ett skrik. Kl 15:53 var vi föräldrar. 

 

 

Personalen utbrast saker till oss som "grattis!" och "nu är ni föräldrar!" medan dem arbetade. Det ryckte och drogs i magen och just sekunden som barnet lämnade min mage kände jag verkligen hur någonting stort och tungt bara försvann. Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma, hur jag i ena sekunden var gravid, i nästa var jag inte längre det. Och så kom läkaren runt skynket och visade en blåröd liten mandragora (Mandrake, från Harry Potter) inkletad i ett tjockt lager vitt slem och med blodrester i fläckar över kroppen samtidigt som hon utbrast "grattis!" och nästan tryckte upp barnet mot min näsa. Min spontana kommentar var "Vad äcklig!" och då var det ju inte barnet i sig jag menade. Läkaren protesterade och jag minns kommentarer om hur fint fettet var och hur bra det var att det var så mycket. Jag stirrade bara fascinerat på barnet och undrade vad det blev. Läkaren höll upp det och visade könet. 
"Vad blev det?" frågade både jag och sambon i kör. 
"Det ser ni!" svarade läkaren. 
"Eh... nej" svarade jag. "Vad blev det?"
Läkaren upprepade att vi kunde se det och jag stirrade på det där könet och försökte förstå vad det var jag såg. En pojke utan snopp, eller en flicka med kulor? Men nej, det var ingen hen som kom ut. Det var en flicka som på grund av sätesläget och en massa andra faktorer som läkaren förklarade bara var väldigt svullen. Vi hade fått en dotter. Jag kände en sådan lycka samtidigt som jag inte kände något alls. Jag kände inte att barnet var mitt, bara att det var ett barn, och en enorm glädje över att hon verkade frisk och kry. 

 

 

Sambon följde med till rummet bredvid där han fick klippa navelsträngen och hålla hennes pyttelilla hand medan läkaren kontrollerade henne och torkade av henne lite innan de svepte in henne och kom tillbaka till mig. Under tiden låg jag där och kände mig förvirrad. Var det redan över? Vad hade egentligen hänt? Någon i personalen pratade med mig och jag svarade glatt, men tankarna var virriga och jag kände mig inte riktigt närvarande samtidigt som jag aldrig känt mig så fast i min egen kropp som just då och där, bedövad i nästan hela kroppen och helt hjälplös. Någon sa tröstande att "pappan och din dotter är i rummet intill och kommer strax tillbaka!" och jag blinkade förvirrat inför de obekanta orden. Pappan? Min dotter? Jag har en dotter? Det lät så overkligt och orimligt. Jag hade ju bara legat där.

 

 

Så kom dem tillbaka. En betydligt renare bebis lades på min bröstkorg så högt upp att hon nästan låg i min hals. Hon slickade sig om läpparna och blinkade bekymrat mot mig och jag kände en sådan förundran. Var det här vårt barn? Vår dotter? Det kändes overkligt. Jag såg in i hennes ansikte och upp på sambon. Han lyste av känslor och det var så vackert. Samtidigt som det var tomt på känslor i mitt bröst, jag var mest förvirrad och chockad. Plötsligt började jag må illa. Personalen hade varnat mig och jag lyckades få fram orden "Jag mår inte bra!" innan jag bet ihop för att inte kräkas. Sambon frågade om dem skulle ta barnet och jag bara skakade på huvudet. Jag hade ju just fått henne, och fastän jag inte kände de där starka, obeskrivliga moderskänslorna jag föreställt mig så ville jag inte släppa den där lilla, skrynkliga saken ur syne. Hon var min nu.