När Annie...

 

Jag minns inte hur mitt hjärta skönk i rytm, bara att jag blev trött och väldigt, väldigt illamående. Jag hörde personalen fråga varandra om de skulle ta barnet, men sambon stod på sig och sa "Nej, hon vill ha kvar henne!". Sedan fick jag en mask i ansiktet med vad som kändes som den friskaste vårluft jag någonsin andats in. Lyckligt drog jag den i mig som om jag höll på att drunkna. Den var så sval och frisk och helt olik luften i rummet. Illamåendet försvann direkt och jag såg upp i sambons oroliga ansikte.

"Hur mår du?" frågade han och även någon i personalen.

"Jag mår toppen!" svarade jag lyckligt och log stort. 

Så fick vi sitta kvar så, sambon vid min sida, bebisen på min hals och jag liggandes på rygg under de starka lamporna medan läkarna sydde ihop mig igen. Och vi tittade på den där lilla varelsen vi plötsligt hade hos oss, och som lugnt tittade tillbaka med kisande, allvarlig blick.

 

 

 

"Är det en Saga?" frågade jag honom.

Han skakade tveksamt på huvudet. "Även om förlossningen blev en riktig Saga... nej, hon känns som en Livia."

"Livia" upprepade jag och nickade. "Jag håller med. Hon känns inte alls som en Saga. Men hon är verkligen en liten Livia."

Så var allting städat och klart, och jag flyttades över av fyra personer från den hårda, kalla britsen till en varm säng med en värmefilt under och en över mig. Sambon bar vår lilla dotter och jag bara låg där och blinkade, försökte prata med den underbara och härliga personalen som gratulerade oss och berömde oss för hur duktiga vi varit. De frågade om vi hade något namn än. "Det blir antagligen en liten Livia" svarade jag och tittade på sambon som höll det lilla knytet i famnen. Så overkligt och så vackert att se honom hålla det lilla barnet med sådan ömhet och sådant lugn, som om han aldrig gjort annat.

 

 

Vi blev körda till intensiven och inte ner till BB. Det tog ett tag innan jag förstod det, för i mina ögon är alla rum på sjukhus lika varandra och jag visste ju inte vart förlossningen var. Sedan kom läkaren kom in och förklarade att jag svimmat medan de sydde ihop mig, och att mitt hjärta hade sänkt sin rytm väldigt lågt, och till och med hoppat över några slag. Det var ovanligt och kunde eventuellt vara tecken på hjärtproblem. Dem frågade om jag haft hjärtproblem förut eller om det fanns i släkten, och sa att jag skulle ligga på övervakning under natten. De kopplade in mig till någon maskin som höll koll. Så istället för att ligga med min bebis på bröstkorgen i en mysig liten bebisbubbla, låg jag orörlig utan känsel i mer än halva kroppen med sladdar och slangar i andra halvan. Jag ville amma, men det var svårt för alla sladdar och plastbitar sladdarna satt kopplade till. Råmjölk hade jag i alla fall, men lilla Livia hade svårt att förstå hur hon skulle göra för att få i sig den. För henne var det också en chock, att komma ut i en värld där maten inte längre serverades i en navelsträng. Men personalen hävdade att hon var snabb att förstå, som redan på bordet i operationssalen smackade med läpparna och försökte suga. På bröstet tog det ett tag för henne att lista ut hur hon skulle göra, och hon fick inget bra tag. Det verkade svårt, men hon fick i sig lite i varje fall och sov gott på sin pappas bröst mellan varven.

 

 

Vi fick ingen sådan där bricka man hört så mycket om, eftersom vi inte låg på BB. Men personalen på Intensiven försökte efterlikna en, och vi fick de godaste smörgåsarna jag någonsin ätit. Jag hade ju inte ätit sedan fruksot, och klockan hade hunnit bli över fem på kvällen. Det kändes som om det gått ett dygn. Jag fick morfin när bedövningen började släppa, och blev jättedålig. Jag kräktes upp all mat och all vätska och fick dropp istället. Där låg jag bland mina slangar och tyckte så synd om personalen som fick komma inspringande och hjälpa till, men lyckligtvis hade jag spypåsar tillgängliga varje gång och det blev i alla fall inga större olyckor. Jag hade kateter så jag behövde inte gå upp, lyckligtvis, eftersom det var först framåt midnatt som jag kunde vicka på tårna. Tanken att kliva ur sängen kändes omöjlig. Det var en självklarhet att sambon skulle stanna hos mig, hos oss. Ingen föreslog eller frågade något annat. Det rullades in en säng till honom också och han rullade den nära så att det blev en dubbelsäng där han och vår bebis låg i ena och jag i den andra.

 

 

Vi sov några timmar där, men låg sedan vakna och pratade igenom dagen och vad som egentligen hänt. Sambon berättade det jag inte mindes, hur jag sagt att jag inte mådde bra och sedan bara tystnat, hur maskinerna som lyste grönt börjat lysa gult och sedan rött. Hur personalen reagerat och hur han suttit där och tittat på mig och tänkt att shit, det här kan gå åt helvete. Hur lättad han varit när jag vaknat till liv och verkat så glad och obekymrad. Maktlösheten i att bara se mig försvinna där ett ögonblick. Jag pratade om chocken, om overklighetskänslorna. Om hur jag på sätt och vis kände mig berövad på förlossningen. Samtidigt som jag absolut inte kände som om jag förlorat något, för jag var ju med. Jag var ju där. Det blev bara så snabbt. Så overkligt snabbt. I ena stunden skulle vi bara in och kika hur bebisen låg i magen. I nästa låg hon och sov på sambons bröst och magen var tom, öm och svullen.