När Annie fyller 28
För 28 år sedan vaknade mina föräldrars familjer till beskedet om att jag kommit till världen. Mina stackars föräldrar fick ingen sömn... eller, pappa fick nog någon timme eller två innan de åkte till Östra Sjukhuset i Göteborg. Mamma insåg vad som var på gång runt midnatt och vid 05:10 på morgonen var jag ute. 2840g och 46cm lång, siffror som aldrig betytt någonting tidigare men som jag nu går och tänker på. Jag var fem dagar tidig och pytteliten. Och nu går ju självklart tankarna... hur kommer vår lilla att vara? Liten eller stor? Lång eller kort? Tidig eller sen? Vilken dag kommer att bli det magiska datumet då vår krabat kommer till världen? Kommer det ta fem eller trettiofem timmar? Det är ju så olika för alla! Min födelsedag betyder inte så mycket för mig, men jag tror att mitt barns födelsedag kommer betyda desto mer. Idag "firar" jag geom att tänka på mina föräldrar och på det dem lämnat efter sig från den där dagen. Bilderna, anteckningarna. Babyboken mamma förde det första året.
Tjugoåtta år. De sista åren har gått så himla fort! Jag minns när jag fyllde 25 och sambon ordnade ett överraskningsparty, något som passar andra men inte mig. När jag fyllde tjugosex gick vi ut och fikade på mitt facoritcafé istället, vilket jag älskade. Tjugosju firade jag inte alls, men jag fick en tårta av sambons pappa med familj och det blev jag verkligen jätteglad för! Tjugoåtta kommer inte heller att firas något speciellt men vi kommer i alla fall ha en massa fika hemma och drop in för dem som vill komma förbi. I år är det bara en milstolpe mot april. Årets stora händelse handlar ju om någon annans födelse!
Jag hade tänkt att baka en tårta, för att man har en perfekt ursäkt att göra det vid en födelsedag. Nu får jag dock se om jag inte måste köpa en färdig tårtbotten och köra halveget, för jag missade ju såklart att köpa hem ägg... men kakor har jag bakat, och en cheesecake enligt ett recept jag inte gjort förut, så vi får se om jag vågar bjuda på den. Men jag älskar tårtor! Sambon övertalade mig att ha öppet hus med fika, så det har jag bjudit in till. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Det ska bli jättemysigt att folk kommer och hälsar på. Men jag vill inte ha någon uppmärksamhet så jag känner ett obehag inför att behöva höra "grattis" om och om igen eller att vara i centrum. Jag trivs inte i centrum.
För mig del handlar det nog om att jag inte förstår varför jag ska fira min födelsedag. Jag har ju inte gjort något speciellt för att förtjäna något firande och anser det onödigt med presenter när man kommit över en viss ribba i livet. Det räcker med julklappar vid jul. Prylar har jag redan för många av. Det är väl praktiskt när jag man är liten och behöver nya kläder eftersom man vuxit ur de gamla, nya leksaker som stimulerar intressen och utveckling, student när man inte har råd att köpa någonting... men som vuxen är det bara onödigt och uppmuntrar till konsumtionshets och ökat sockerintag. Jag förstår om andra tycker om det, men det är ingenting för mig utan känns lite som hyckleri. Fast sockerintaget ser jag fram emot. Det enda bra med att fylla år i år är att sambon inte kan missunna mig tårta! Annars är han ganska sträng med nyttig mat och mindre fika under graviditeten.
I min ålder, när man hittat sitt "forever home" och har slagit sig ner, så har man antingen redan det man behöver, eller så har man en plan man vill följa. Att få trettio ljusstakar av olika människor för att "det var din stil" eller "den var fin" gör det svårt att följa sin plan och att hålla ordning hemma. Man vill ju inte skicka till loppis eller slänga, det känns så otacksamt! Så för min del behöver min födelsedag inte uppmärksammas alls. Det är dock väldigt svårt för min sambo att begripa, så i år bjöd jag över folk för hans skull, så att han ska känna att jag får en "bra dag". Men nästa år kommer jag nog försöka resa bort istället. Så brukade jag göra innan jag flyttade till USA.
Sedan övre tonåren/tidigt vuxenliv har jag istället önskat av min omgivning att sätta in pengar till välgörenhet, att ge presentkort eller en upplevelse, om man nu promt vill ge bort någonting. Nu i senaste åren har jag börjat uppskatta blombuketter. Jag är för snål för att köpa någon själv, och miljönissen i mig tycker att det känns som hyckleri att köpa blommor på vintern, när de måste importeras. Men det hoppas jag ändå på att få en av sambon...! För jag gillar verkligen blommor och längtar tills trädgården producerar!
Min mamma tycker att jag är supertråkig och vill hellre köpa småsaker. Och jag är kanske tråkig som inte vill ha presenter. Men det gör mig lyckligare, att inte fokusera så mycket på materiella ting och att ge de saker jag faktiskt har extra mycket kärlek. Jag upptäckte nyligen Marie Kondo på Netflix, och jag gillar hennes sätt att tänka. Att tacka de föremål man har, att uppskatta varenda pryl och hemmet man bor i. Jag kommer aldrig att bli någon minimalist, men det jag äger vill jag verkligen älska och trivas med. Jag vill att mina ägodelar ska ärvas ner i nästa generation och inte bara vara slit- och slängprodukter. Jag blir glad av att t ex komma in i sovrummet, och vara omgiven av de fina saker jag samlat på mig eller ärvt genom åren. I lagom mängd, i en stil jag älskar, där varje pryl har ett syfte eller en historia. Så vill jag känna i alla rum hemma. Glädje och stolthet.
Vad är den konstigaste present du någonsin fått?
Ha en härlig helg och fredag! <3
Minns den där dagen rätt bra faktiskt för 28år sen :).
Håller med om födelsedagsfirande. Jag blir bara glad över ett telefonsamtal eller ett grattis på messenger typ. Ha en jättefin dag nu Annie och att du får slippa vara i centrum. Där håller jag också med dig men av någon märklig anledning hamnar jag där ändå. Säkert för att jag har svårt att hålla tyst liksom ;)