När man är i sitt sommarrum
Nu på sommaren har vårt lilla hus ett extra rum, ett stort och grönt rum med fantastiskt, blått tak. Jag älskar att vara där. Tillbringar så mycket tid som jag kan. Sambon utbrast i veckan "Jag visste inte att du gillade trädgårdsarbete!" varpå jag förvånat tittade på honom och frågade om han inte mindes förra sommaren och alla timmar jag var i trädgården då. "Jo, men i USA var du inte ett dugg intresserad av min trädgård" svarade han, aningen anklagande.
Och det är ju också sant. För mig var det aldrig någon riktig trädgård. Det var fint när vi fick upp lamporna (länk här), men det var fint på ett studentigt vis. Det var ett hopplock av möbler andra dumpat, hemsnickrade grejer och dessutom en stor balkong, inte någon trädgård. Men framförallt, det var en plats vi inte skulle bo kvar på och det kändes inte värt det för mig, att investera tid och pengar där.
Men här hemma är det en annan sak. Nu har vi ett hus ihop. Vi har köpt ett hus med en liten plätt mark, som är vår. Här planerar vi att stanna, här hoppas vi till och med bli gamla. Och även om vi besstämmer oss för att flytta om några år, så går det mesta - nästan allt - att ta med sig. Här känns det värt att ägna tusentals timmar och kronor. Jag älskar varje dag jag fått tillbringa med att andas in blommornas doft, känna jorden under fingrarna och solen i nacken.
Nu i dagarna har jag planterat ut den lilla rosen jag fick på mors dag. Jag har satt fröer med blandade blommor som jag tänker kan plockas till fina buketter att ha på köksbordet. Men mest har jag rensat ogräs. Det är tillfredställande att göra. Man får resultat direkt.
Hollie hänger på och håller koll på vad man gör. Hon ligger helst i buskarna eller bakom köksdörren när det är varmt, men vill väldigt gärna vara med ute. Nu när det börjar bli varmt kommer hon nog stanna inne en del, ligga kvar inne i vårt svala kök eller i hallen och titta ut genom den öppna dörren. Dörren står öppen hela dagen nu och hon kan gå in och ut som hon vill.
Min sambo kom ut en sväng medan jag höll på och jag bad honom ta lite bilder. Jag hade tagit fram kameran och dokumenterat lite allt eftersom jag påtade. Så bilderna på mig eller där jag syns har han tagit. Det var kul att få vara med på bild för en gångs skull. Jag har verkligen tänkt på det senaste månaderna, sedan Livia kom. Att be om att få vara med på bild, jag också. För jag syns aldrig annars, och det känns plötsligt viktigt att det finns bilder på båda Livias föräldrar.
Jag tar ju vardagsbilder på livet genom bloggen. Det har varit viktigt för mig sedan 2012, att ta bilder nästan dagligen. Men det har aldrig känts så viktigt som det känns nu. Nu vill jag dokumentera och skriva ut, bevara för framtiden så att jag kan gå tillbaka och se hur det var, vad vi gjorde. Plötsligt känns varje dag mer värdefull än innan. Jag är en del av någons barndom nu, en del av den tid som jag själv minns så varmt och ömt. En del av en tid Livia kommer se tillbaka på med nostalgi. Jag gör nu allt det som hon en dag kommer att se tillbaka på och utbrista "Åh, vad litet det där trädet var!" eller "Men jösses, såg det ut så här?!". För en dag kommer det här se annorlunda ut. Kanske har vi sålt, kanske byggt ut. Men det är ungefär så här hon kommer minnas det från sina absolut tidigaste minnen. Ett litet, vitt hus med röda dörrar och fönster. Och bilderna på oss här kommer hon kunna titta på och skratta åt hur unga och knasiga vi var.
Det är otroligt att det som är det vackra nuet en dag kommer vara en nostalgisk barndom.